40-åriga och nyskilda undersköterskan Disa är en rätt sorglig figur. Det tycker till och med hennes barn. Men hur gör man för att hitta den tappade gnistan när man egentligen inte alls vill bo i fucking Falun och bara drömmer om exet, som har gått vidare? Tja, till slut träffar man nya vänner. Testar kanske lite kampsport och hoppas på att hitta sig själv på vägen.
Precis som i genombrottshitten Masjävlar är Maria Blom fenomenal på att skriva lätt absurda men ändå trovärdiga situationer. Maria Sid i rollen som den håglösa Disa har ett tufft jobb men lyckas gestalta en älskvärd figur, som får kämpa sig ur sin låsta sits.
Till sin hjälp har hon ett fantastiskt birollsgalleri. Ann Petrén har en liten men gnistrande roll i Disas arbetslag på lasarettet. Vi möter också den charmige och känslige dalmasen Kent (Johan Holmberg) som verkligen, alltså verkligen, tror på kärleken.
Glänser gör också (hittills) inte så kända Tina Råborg i rollen som Wenche. Hon injicerar både Disa och filmen med en välbehövlig adrenalinkick när hon berättar om "idioten" hon varit ihop med och strösslar med frasen "förstår du?" som ett smittsamt ticks. Lyckat nog fördjupar hon också denna fnissande färgklick. När Disa ska köpa frön i djuraffären Wenche jobbar i blottar hon sitt lilla bultande hjärta i ett trevande hoppfullt förslag om "kompispris".
Gemenskap och ensamhet är två starka motpoler i filmen och Maria Blom låter sina figurer glida sicksack mellan farliga diken av klyschighet och karikatyr, utan att någonsin falla ned. Hon uppfinner kanske inte hjulet på nytt med denna film. Men hon snidar det varsamt, målar det i kulörta dalafärger och låter det rulla framåt i en lagom takt. Resultatet är nästan överraskande smart, sympatiskt och roligt och när hon väl parkerar sitter man där med ett stort leende som värmer hela kroppen.