NY BOK
Anne-Christine Liinanki
Fågelflykt
Ekström & Garay
Där utspelar sig en sorts Romeo och Julia-historia mellan Amanda och Aslak. De är förälskade, men kan på grund av yttre omständigheter inte få varandra. Amandas pappa protesterar högljutt över att Aslak är same, men det Amanda och Aslak känner för varandra är villkorslöst.
Amanda blir gravid med Aslak och sonen som hon föder blir pappa till Anna Maria, som är den andra kvinnan romanen handlar om.
”Fågelflykt” är nämligen en släktsaga om tre kvinnor i rakt släktled med några generationer och många mil mellan sig. Medan Amandas historia utspelar sig i Storsien åren före första världskriget äger Anna Marias berättelse rum i Stockholm åren efter att det andra världskriget tagit slut. Den tredje kvinnan vi möter är Agneta, som lever i Luleå i dag. I hennes berättelse ryms inget världskrig, men däremot flyktingkrisen 2015.
Den politiska och samhälleliga historien fungerar som en fond för kvinnornas liv. Men ”Fågelflykt” är inte en roman om stora slag, utan om andra strider. Romanen rör den politik som har kallats privat för att det är kvinnor som drabbats av den och som det fram till för några år sedan inte skrevs så mycket om. Som Agneta som jobbar inom vården på Sunderby sjukhus och blir utsatt för fysisk och psykisk misshandel av exet Lars.
Det går att skönja en ambition hos Anne-Christine Liinanki: Hon vill skriva om starka kvinnor som alltid har funnits men som sällan har fått synas och hon vill visa att kvinnor ofta får betala ett högt pris för kärlek.
Det är berättelsen som är det viktiga för författaren. Att läsa ”Fågelflykt” får mig att tänka på de gamla isländska sagorna; liksom dem saknar ”Fågelflykt” gestaltning och Anne-Christine Liinanki går inte efter uttrycket ”Show, don't tell”. Tvärtom visar hon knappt något, men säger mycket. Språket är alltså helt sekundärt, det består av för många metaforer som ofta är onaturliga och forcerade.
Men att språket inte är den stora behållningen gör inte så mycket för den här typen av berättelse. Styrkan i boken är i stället de lokala miljöerna. Kalix, Haparanda och Luleå får stor plats och det är härligt att läsa om Bishops Arms och Tallkotten där alla Luleåbor ätit. Men för den som aldrig satt sin fot i Norrbotten blir nog inte romanen lika bra.