Släktkrönika från en tid då ingen tog några selfies

"Platser, händelser, personer och namn i min bok är autentiska", försäkrar italienskan Natalia Ginzburg i sitt memoarliknande verk "Familjelexikon". Ändå anser hon att "boken bör läsas som en roman".

Natalia Ginzburg skrev "Familjelexikon".

Natalia Ginzburg skrev "Familjelexikon".

Foto: Pressbild

Recension2021-05-10 07:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Natalia Ginzburg 

Familjelexikon 

Översättning: Johanna Hedenberg 

Albert Bonniers förlag

Den liknar samtidigt en släktkrönika med ett mycket stort persongalleri. Att möta detta sällskap känns länge som att sitta med när någon bläddrar i ett album, återger en händelse eller en replik som hör ihop med bilderna och sedan, rätt omgående, vänder blad. 

Remarkabla yttranden fälldes ofta och sådana meningar har ständigt upprepats genom åren. Familjen har samlat på sig tusen exempel, en felsägning, en lustighet, en snurrig kommentar eller en verbal fullträff. Och varje gång man påminner om den där vändningen återskapas den ursprungliga scenen. 

Pappan i familjen är en tyrann som grälar om allt. De som tänker eller handlar fel kallar han stollar, åsnor eller grobianer. Mamman säger alltid emot. Han är kolerisk och högljudd, hon glad och obesvärad. 

Jo, det är nog riktigt att den sortens människor egentligen hör hemma i en roman. De känns påhittade, som tillverkade för en idyll, där trätorna också håller ihop familjen.  

De fem barnen är mycket olika och vi får följa dem in i vuxenlivet. Familjen byter ofta bostad, varvid umgänget förändras, nya vänner tillkommer men de gamla försvinner inte. De är till slut så många att det blir krångligt att hålla ordning på dem.

Dialogen fungerar mycket bra, alla de vardagliga samtal som återges och fyller sidorna ger verkligen liv åt personerna. Trots att de sällan har något dramatiskt att berätta. 

När vänner och andra sedan börjar bli efterspanade, jagade av polisen eller spärras in så berättas även det på ett nedtonat sätt, utan att det verkar särskilt oroande eller skrämmande. Pappan och de andra är förtjusta i sådana "konspiratörer", som om de vore hjältar i en äventyrsfilm.

Romanen är en prisbelönt klassiker från 1963 som nu nyöversatts. I den berättar Ginzburg om en svunnen värld, där mycket utspelas före de tragedier som storpolitiken skapade. Familjen betraktar Mussolini som en pajas och man kan trots den illa organiserade diktaturen leva ungefär som vanligt.

När kriget och ockupationen längre fram drabbar Italien med tysk ockupation så hårdnar förtrycket och villkoren för den judiska familjen men det är ändå länge en tillvaro utan riktigt farliga eller dramatiska scener.

Ginzburg ligger påfallande lågt och har inte mycket att säga om sig själv. Hon är som en kamera – men i en tid när ingen tog några selfies.