Med risk för att låta snobbig, men jag undviker somlig musik aktivt. Inte för att jag direkt misstror den på förhand, men för att jag vill anta hur den låter, gissa. Ha den för mig själv, som en fantasi mer än något annat. Självklart blir det mest artister jag antar vara umbärliga i verkligheten. Men jag har faktiskt aldrig hört exempelvis Lady Gaga eller Lily Allen. Lana Del Rey, Hot Chip, Mumford & Sons och Steve Mason: Samma sak. Antar jag, antagligen har jag råkat ut för dem i något radiosammanhang utan att veta om det. Den sortens händelser rår ingen över.
Vampire weekend, så här har jag trott om dem: Amerikaner, helyllehipsters med låtar i ungdomliga tv-serier. Den sortens band som gör succé på Letterman med telecastergitarr högt upp, perfekt rufsigt och osymmetriskt hår. Anemisk pop. På min tid, när jag var yngre hade vi exempelvis Crowded house att förhålla oss till på det här sättet. Alltså, att de liknade bra och märkvärdiga artister som Go-Betweeens eller Lloyd Cole men, de hade liksom bara ett läge, och när de försökte avvika från det så blev det bara värre; lika blodfattigt, fast med all den där hemtrevliga "Always-bring-the-weather-with-you-känslan" undanstoppad på cynismernas skivhylla.
Det är en slags musik som alltid funnits, som liksom kapitaliserar på sin egen tid och nostalgi. Exempel? ELO, Supertramp, Coldplay, Duffy. För att nämna några.
Och Vampire weekend. Jag hade rätt. Det gör mig lite ledsen att jag hade rätt. Jag vill ju att musik ska vara bra, jag vill gärna ha fel när jag har förutfattade meningar av det slaget. Men det här är musik som är så mycket "bara musik" att det blir ett livsstilsval att lyssna på den. Det är musik för den som jobbar med reklam eller media och håller på med ölprovning och parmiddag, spa-weekend och heteronorm. Det är förnuftets röst, inga nya känslor, inget som ifrågasätter vare sig lyssnaren, sig själv eller världen. Popmusik med pojkig charm, fallande basgångar och lite moderna elektroniska inslag. Det luktar surdeg och innerstadsboende med en diffus längtan ut på landet. Det är åsikter och känslor som accessoarer. Det är självbedrägeriets soundtrack, för det är musik som vill ge sken av att vara sökande, att den som spelar likaväl som den som lyssnar vill finna sig själv, men någonstans vet båda parter att det finns inget därinne. Man har valt det grunda och ytliga. Man mår bra, men koketterar med lite själssökande angst och dåligt samvete. Men mår i grund och botten bra. Och det är väl ok, egentligen, för inte vill jag att folk ska må dåligt.
Men det är så tråkigt att jag hellre vill bli slagen med den här skivan än att lyssna på den igen.