NY BOK
Klas Östergren
Renegater
Polaris
Lika ofta flyter han ut i essäistiska sidosprång och hamnar i lärda referat, jämförelser, minnesbilder, citat, anekdoter och livskloka funderingar.
Han diskuterar också vad det innebär att skriva. Då vänder han sig om i stolen, känns det som, och dryftar de här frågorna direkt med läsaren.
Själva ramberättelsen handlar om hur Henry Morgan, centralfiguren i "Gentlemen" och "Gangsters", plötsligt dyker upp och meddelar Östergren att han bör berätta om Akademiens haveri. I den Rapport han då skriver vimlar det av klacksparkar och tjuvnyp, det hela är överdådigt formulerat.
En längre konstbetraktelse i romanen handlar om att måla snö, en annan om hur Sverige sålde Jas-plan till Sydafrika, en hutlös historia med rader av missgrepp. Ett annat större parti berättar om en havererad musikgala i Johannesburg.
Östergren har sagt att de här disparata delarna skvalpade omkring utan att han kunde se hur de skulle bindas ihop men när Morgan oväntat dök upp i hans tankar hittade han genast romanens struktur. Fast jag tycker länge att de olika blocken fortfarande skvalpar en del.
Henry Morgan har kvar sin gamla förmåga att förtrolla men är sliten när han dimper ner i Skåne. Han har i ett helt liv missbrukat "alkohol, droger och förtroenden", slår Östergren fast. Man kan tillägga att missbruket också gäller kvinnor och vänskap.
Det finns en rad sådana självdestruktiva och gränslösa människor i "Renegater". De har nästan allt man kan begära men sträcker sig ändå efter mer. Då utsätter de sig för onödiga faror och går till slut under eller hamnar i bakvatten.
De figurerna bär upp berättelsen, en sorts skarpt tecknade djupporträtt av plågade själar. Berättaren själv, han som kallar sig Klas Östergren, odlar däremot sin trädgård och inrättar sig i vardagen.
Syntaxen är stundom mycket krånglig; det händer att berättaren kör ihop ett tjugotal satser i samma mening, som om han drogade sig med inskjutna satser och appositioner. Det händer också att den virtuosa stilen leder rakt ut i terrängen, flödet blir inte den räls som romaner normalt rullar fram på. Själv har jag dock stor glädje av de där utflykterna trots att tempot där bli avstannande.
Ungefär som i "Gangsters" är det svårt att summera historien. Men i slutet lättar de där rökridåerna och det blir klart hur sinnrikt byggd historien är.