NY BOK
Sara Stridsberg
Hunter i Huskvarna
Albert Bonniers förlag
Ofta har det rört sig om fria fantasier över verkliga kvinnoöden: Valeri Solanas i ”Drömfakulteten”, Drottning Kristina i pjäsen ”Dissekering av ett snöfall” och Catrine da Costa i ”Kärlekens Antarktis” (detta är dock inte bekräftat, men parallellerna är tydliga).
”Hunter i Huskvarna” är Stridsbergs första novellsamling. Den börjar i just Huskvarna (där författaren till viss del är uppväxt) och slutar i och med ”Skogås” (där författaren till en annan del är uppväxt).
Samtliga elva noveller är fristående och kan läsas separat. Gemensamt är jag-formen och teman som död, sex och vatten.
Stridsbergs experimentella språk leder fram till berättelser som gränsar till magisk realism. I ”Hunter i Huskvarna” är det inte lätt att förstå vad som är dröm och vad som är verklighet. Men det spelar ingen roll, det är lika starkt i vilket fall.
Som alltid med novellsamlingar försvinner några noveller i mängden. Kanske hade de tjänat på att läsas med pauser emellan, men det här är inte en bok man vill lägga ifrån sig. Och på samma sätt som vissa av berättelserna inte märker ut sig, finns det andra som definitivt gör det.
Med Stridsbergs språk behövs det inte heller en hel novell för att en berättelse ska komma fram. Enstaka meningar rymmer hela historier och en tyngd, Stridsberg skriver så vackert att boken vid ett flertal tillfällen får mig att gråta.
I ”Familjen” finns starka kopplingar till Svenska Akademien, som Sara Stridsberg valdes in i 2016 och valde att lämna 2018 efter turerna kring Kulturprofilen. Mest är den novellen dock en berättelse om en syster som sörjer en bror.
Sorg är för övrigt något som binder novellerna samman. Gestalterna sörjer personer de älskar och mist; men det handlar även om förlorad kärlek och förlorat hopp. Mer än att ställa sig på den sörjandes planhalva ges ofta perspektivet till den som har förlorats. Liksom flera gånger tidigare ger Stridsberg alltså röst till de röstlösa.
Detta görs mest drabbande i novellsamlingens avslutande novell ”Skogås”, där berättaren mist sitt halvsyskon i en överdos. Det kopplas samman med systrarna till Gustaf Fröding och August Strindberg, som glömdes bort så fort de dött.
Det är bara Stridsberg som kan lyckas med det på ett trovärdigt sätt. Ingen kan skriva som hon kan.