NY BOK
Patrik Svensson
Den lodande människan
Albert Bonniers förlag
Så långt ner i havsdjupet tog sig Don Walsh och Jacques Piccard i en specialbyggd farkost i januari 1960, drygt ett år innan Juri Gagarin blev den första människan i rymden. Det tog dem fem timmar att sänka sig i Challengerdjupet till 10 916 meter under havsytan, djupare än någon människa varit.
Det var en riskfylld färd ner i det okända och berättelsen om deras bravad har blivit ett av de fascinerande kapitlen i Patrik Svenssons nya evangelium. Hans bok är en både lovvärd och lyckad strävan att lämna det ytliga och fördjupa sig i livets märkligheter, inte minst havets.
För Svensson är den lodande människan lika med den sökande. Den som enträget letar kunskap, driven av nyfikenhet att utforska det ännu okända för att lära mer. En svårkontrollerad lust – och bara genom att observera och uppleva kan vi upptäcka och utvecklas.
Den lodande människan har länge undersökt och försökt lära sig mer om vad som döljer sig nere i havet. Där allt ljus är borta, temperaturen oförändrad och dag och natt inte existerar. Kallt och mörkt, ett evigt nästan ingenting.
Redan i Apostlagärningarna lodade Paulus besättning. Lodstången ersattes med tiden av lina med blysänke, men först på 1930-talet gjorde ekolodet det möjligt att mäta de riktigt stora djupen.
Svensson tror att de som började segla jorden runt bland annat gjorde det för att de inte stod ut med att inte veta. Han berättar om Columbus, Vasco da Gama och Magellan, pionjärerna på det hav som täcker 70 procent av jordens yta och ger klotet dess blå färg.
Likaså berättar han om de märkliga mönster som växter och varelser följer, den cirkadianska rytm som utgår från jordens rotation och vaggar oss alla i en takt som borde vara samklang och harmoni.
Fast främst lockar honom havsdjupet, alltings ursprung, där organismer en gång uppstod och på något gåtfullt sätt började leva. Av hav är människan kommen – och med tanke på klimathotet, hav riskerar hon åter bli.
Där i djupet finns bland annat kaskelottvalen, världens största tandval och rovdjur. Första gången människor öppnade det enorma huvudet på en kaskelottval fann de två tusen liter trög, ljusgul vätska som vid kontakten med luft blev till vit vaxmassa. Det liknade sädesvätska vilket gav valen det engelska namnet "sperm whale". Vad vätskan har för funktion vet ingen än i dag. Känt är däremot att valar sover med en hjärnhalva i taget.
I djupet finns även den lilla maneten med det latinska namnet Turritopsis nutricula. Vid hot eller stress kan den återgå till ett tidigare icke könsmoget stadium i sin livscykel. Den återuppstår som en yngre kopia av sig själv och har potentiellt sett därmed evigt liv.
Det är kunskap av den typen som Svensson förmedlar med stillsam och outsinlig entusiasm. Allt detta gör läsningen oavbrutet fängslande och på många sätt berikande.
Hans livslånga intresse för havet har stärkts av Rachel Carson (1907-1964), som han kallar ”Havets levnadstecknare” och vars böcker av källsammanställningen att döma har varit honom starkt behjälplig.
Bland annat citerar han hennes kloka ord:
”Ju mer vi kan fokusera vår uppmärksamhet på förundran över vårt universum, desto mindre smak får vi för dess förstörelse.”
Av detta universum är havet en viktig del och förundran inför detta hav blir definitivt ännu starkare av Patrik Svenssons sällsynt fascinerande bok.