NY BOK
Karin Milles
Jag måste, när ingen annan vill
Natur & Kultur
En biografi är en mosaik av en människa och i just det här fallet saknas dessvärre rätt många bitar. Ändå framträder en stark och säregen kvinna som förtjänar respekt för det hon gjorde och blev, av Karin Milles så väl summerat:
En fullfjädrad, förfeministisk fanbärare.
Milles kallar henne även ”vår första jobbiga feminist”, för av allt att döma var hon bullrig, bråkig och besvärlig. Hon härjade och hördes, totalt på tvärs mot tidens ideal med kvinnan som foglig, tyst och underdånig.
Sophie Sager var född i småländska Byarum 1825 och kom som 23-åring till Stockholm för att försöka försörja sig som sömmerska.
Av den äldre man som hon fått bostad hos blev hon grovt misshandlad när hon avvärjde hans våldtäktsförsök. Hon vågade anmäla honom, vilket resulterade i en rättegång mellan ”skönheten och odjuret”, noga bevakad av tidningarna. Senare kom också skriften ”Sagerska målet”.
Hovrätten dömde till hennes fördel, men så dags var hon skandaliserad och dragen i smutsen, beskriven som slampig, tjatig och att inte ha ”alla skrufwar i behåll”.
Uppmärksamheten gjorde henne till en dåtida kändis, vilket hon inte tvekade att utnyttja. Också i mitten på 1800-talet fanns ett värde i ett starkt eget varumärke, med möjlighet att sprida sina tankar som influencer.
Sophie Sagers budskap kretsade kring rätten att existera på egna villkor. Få se ut och bete sig som hon ville. Hon tog ingen skit stillatigande. Blev hon arg skämdes hon inte för att visa det. Hon vägrade låta sig tystas.
Till en början handlade det om att försvara sig själv, men alltmer gick hon över i att ta striden för alla kvinnors ärbarhet och rättigheter.
Hon manade kvinnorna att hålla ihop och hjälpa varandra i kampen mot tyranniet, för de hade rätt att lyda under samma lagar som männen.
Inte så att hon ansåg sig bäst lämpad för att sprida budskapet, men det var viktigt att någon gjorde det, som hon skrev i förordet till sin roman ”Bilder ur lifvet eller Fosterbarnets afslöjade genealogi”:
”Jag måste, när ingen annan vill göra det, verka medan tid är.”
Under några år reste hon runt och föreläste i ämnet, ofta bemött med hån och trakasserier, men aldrig rädd att försvara sig. Efter de intensiva åren skrev hon:
”Jag visat har med ord – och äfven handling,
Att qvinnan kan emanciperad bli.
För Nordens qvinnor har jag sökt förvandling,
Till värdig frihet ifrån tyranni.”
Som 29-åring emigrerade hon därefter till USA, där hon gifte sig och fick två söner. Hon fortsatte föreläsa, men med åren avtrubbades hennes kvinnoradikala udd.
Med på båtresan över Atlanten fanns Leopoldine, som möjligen var hennes dotter. Fast hon försvann sedan spårlöst, en av många saknade bitar i pusslet.
Milles berättar engagerat och levande, i tydlig sympati med sin huvudperson. Problemet är just det hon fortfarande i efterordet måste medge, nämligen att det är ”mycket som fattas”.
Kvar blir ovisshet och många frågor, om än förbleknande i lyskraften från den fascinerande och beundransvärda unga fattiga småländskan. Hon som kände sig manad att tala när andra inte ville eller vågade, som hade modet att ta kampen för sina medsystrar, men samtidigt så sorgligt nästan helt verkade sakna kvinnliga vänner.
En feministisk föregångare var hon, menar Milles, för att kvinnor ska hålla ihop och inte låta sig nedslås av kritik – det är två saker som feminister av i dag kan låta sig inspireras av.