Hurula spelade på Kulturens hus under lördagen.
Publiken som tagit sig till Lilla salen i Kulturens hus under lördagskvällen visade redan innan Hurula intagit scenen att den var taggad. När han åtta minuter över klockan nio gick upp på scenen hade det redan skanderats glada ramsor som fick en att tänka på idrottsevenemang. Hu-hu-hurula ropades ut till tonerna av klappande händer från en möjligtvis aningen förfriskad skara människor. Men signalen var tydlig. Hurula var välkommen tillbaka till stan där allt började.
Och som han återgäldade mottagandet. Det är svårt att tänka sig hur två pandemiår påverkar en artist som är van att få sjunga inför mängder av folk varje vecka, men under kvällens spelning kändes det som att man fick en liten hint. Två års lagrad energi skulle ut på en och samma gång.
Tro på er ruin framfördes med sådan självklarhet och pondus att det var svårt att tro att den inte funnits i låtlistan på varje spelning sedan debuten. I Ny drog vaknade publiken och bjöd på både dans och allsång som fick det att kännas som att man var på en nattklubb.
Under allsångsvänliga 22 kunde Hurula till och med ta lite pauser medan publiken framförde låten åt honom. Man kan tycka vad man vill om fenomenet där artister låter publiken sjunga åt dem, men när man varit svältfödd på folksamlingar och livemusik i två år är ljudet av hundratals personer som skriksjunger bland det vackraste som finns.
Spelningen på Kulturens hus var Hurulas andra under pågående turné.
Men allra bäst var partiet innan Hurula klev av scenen för första gången. Betongbarn dundrades ut av en rivig Hurula och lät som att den skulle kunna spräcka just betong, innan kvällens höjdpunkt Ont som jag tog vid. Låten är bra på skiva, men i Kulturens hus den femte mars var den magnifik. Tillsammans med sitt band framfördes den på ett så imponerande maffigt vis att man inte kan undgå att drömma om att höra den på en arena.
Allt var dock inte otroligt. Vissa partier under spelningen kändes ibland som en välbehövlig paus för både publik och artisten själv och drog ner tempot lite väl mycket, och för den som uppskattar publiksnack saknades det fullständigt. Men å andra sidan lämnar det mer tid för en imponerande låtkatalog, så vem är jag att klaga?
Med tanke på alla oroligheter i världen och Europa för tillfället fanns det på förhand en viss oro för hur väl det skulle gå att njuta av en konsert. Det visade sig att 75 minuter med Hurula var en alldeles förträfflig paus.
Antalet hits som Hurula bjöd på var imponerande.