Längst in i bluestältet är allt sig likt. Bortom baren, bortom de berusade massorna, återfinns entusiasterna. De som dansar till varje shuffleriff och applåderar efter varje solo. Och så fokuspunkten för deras entusiasm, då. Ikväll: JT Coldfire.
Han är verkligen en parodi på allt en hade kunnat förvänta sig; med sydstatshatt, gråsprängt skägg och ring i örat. Som en texansk Bob Hoskins-pirat med flying-v gitarr.
Och förutom det faktum att hans eminenta kompband, utgjort av Ramblin’ Minds, är jämt könsfördelat så är allting så jävla klyschigt. Coldfire solar med tänderna, alkholromantiserar och torkar pannan med en bandana. Återigen; en parodi .
Men allting är också så bra. Så sinneslöst jävla bra. JT Coldfire kan helt seriöst få sin gitarr att uttala orden ”fuck you, motherfucker” – vilket inte ens borde vara förvånande, efter en timme i Bluestältet, då det vid det laget blivit uppenbart att han kan få den att göra vad som helst. Och om jag inte vore såld innan så hade jag helt klart blivit det då han, mitt i ett jam, sjunger en vers ur Tom Waits Heart attack & Vine – självklart med ”that little Jersey girl”s härkomst modifierad till ”Swedish”. Oslagbart.
I Luleåkalasets nya, inträdeslösa utförande kan vi inte längre hoppas på att få se internationella akter på stora scenen (även om det var nära i år, innan ghananska Nyame Tsease ställde in). Då känns det skönt att vi kan lita på att Svartöns Blues vaskar fram transatlantiska guldkorn som JT Coldfire.