Vänta!
Innan ni bläddrar vidare; Den här filmen innehåller varken David Hellenius eller Peter Magnusson.
Risken finns att en svensk Vasalopps-komedi drar igång orangea saftblandare och skrämmer iväg biobesökare som förväntar sig ett "urspårat äventyr i uppförsbacke" där "storstadstjej på glid fixar fäste". Inte så konstigt i sådana fall. Det är så vi har lärt oss att komedier på svenska ska se ut.
Men – surprise – det går att göra romantiska komedier skidor utan att fokusera på vurpor i nedförsbackar, nedbajsade skiddräkter och nollåttor i fel miljö (även om allt detta finns med i "Ur spår"). Det här är något så ovanligt som en svensk rom-com väl värd att se.
Katia Winter spelar huvudrollen Lisa, en otroligt stökig och socialt handikappad singelmorsa, som inte behöver några längdskidor för att klampa över ömma tår. Genom sin träningsgalna brorsa (Fredrik Hallgren) startar hon vägen från fyllecell och soc-utredning till Mora och friskvård.
Som karaktär går hon från att vara svinjobbig till underbar. Katia Winter, som lämnat Hollywood för Sverige, fixar en mysig känsla helt utan feel good och om hon tar över som ansikte utåt för svensk rom-com finns ingen anledning att klaga.
Den barnlösa brorsans resa går från stabil och anal till vinglig och uppgiven när syskonen tillsammans beger sig till Dalarna för att göra sina livs utmaningar. Till viss del i spåren, men framförallt inombords.
"Ur spår" är ingen sportfilm och fokuserar väldigt lite på fysiska prestationer, vilket är befriande. Huruvida huvudpersonen Lisa någonsin blir bättre på att åka skidor får publiken inte veta. Det finns lika lite utrymme för "Eye of the tiger" som det finns krystade försök till garv. I en av få dråpliga scener onanerar Daniel bakom en scen och gör taxichauffören (Leif Andrée) till spermakurir, vilket känns närmast opassande i sammanhanget. Men någonstans måste det spåra ur, stava fel och lagga.
Trots att det är en film som ska utspela sig i Stockholm och Dalarna finns det gott om Luleå-spotting att göra i biosalongen. På bingo-brickan hittar vi allt från miljöer på Tuna och Malmudden till interiörer från Domkyrkan och Filmstaden.
Många är platserna som tillsammans hjälper till att skapa en rörande, uppfriskande och ganska rolig upplevelse.
Vasalopps-filmen blir ingen svensk klassiker men de 100 minuterna är väl värt resan.