NY BOK
Don DeLillo
Tystnaden
Översättning: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag
Och just det är vad som händer i amerikanen Don DeLillos nya kortroman "Tystnaden". Manhattan blir strömlöst. Hissar, spisar, tåg, bankomater och allt annat slutar att fungera.
Det börjar med att teverutan plötsligt blir svart. Max och Diane, ett äkta par, och Martin, en före detta elev, sitter och väntar på att finalen i amerikansk fotboll ska börja.
Då sätter Max i gång med att låtsasreferera som om matchen ändå pågår i rutan. De andra två börjar tala om sjukdomar. De har ännu inte insett att landet drabbats av en teknologisk krasch.
Ett annat äkta par, Tessa och Jim, ska se matchen ihop med de tre i lägenheten. De har varit med om en flygolycka, också den orsakad av det elektroniska haveriet.
Men tunnelbanan fungerar inte och de får gå hem till sina vänner. När de dyker upp äter sällskapet. Man oroar sig inte över hövan men tar på sig ytterkläderna, eftersom rummen börjar bli kalla.
Det mesta i texten är samtal eller monologer. Men då och då kommer en berättarröst in och fyller på med referat och beskrivningar. Påföljande dag är gator och torg fyllda av människor, alla är i rörelse, rastlösa, förvirrade, får vi veta.
Har någon kraschat teknologin? Det antyder berättaren. Är haveriet resultatet av ett cyberkrig? Eller har kvantdatorerna tagit över?
Max går ut i trängseln. Ingen ser ner i sina mobiler. Det finns inte längre några "digitalmissbrukare", tänker han.
Så mycket bättre kan en upptakt inte bli men det hela tar slut, som när en film går av. Romanen är en torso. Man vill förstås gärna veta vad som händer utanför detta slutna rum i denna situation där världen verkar gå sönder. Men vi är kvar i lägenheten under större delen av berättelsen.
Martin börjar härma Einstein. Tessa sitter och tänker på en dikt hon skulle vilja skriva.
De fem draperar sig i sin akademiska tillhörighet, också nu, som om den vore en skyddsdräkt. Var och en håller en kort monolog utan att få så mycket sagt. De är djupt förvirrade.
Man kunde ju tro att alla tankar och samtal i ett sådant läge skulle handla om mat, ljus, värme och överlevnad, om barn och barnbarn. Men de frågorna skymtar knappt.
De befinner sig förstås i chock. Och vi får ju bara följa dem under det första dygnet.
Det är nästan som om strömmen rätt som det är går också för DeLillo själv. Men det kanske finns berättarlogik i det rumphuggna slutet, detta att också texten bara med ens upphör.