NY BOK
Linus de Faire
Soledad Peñas melodram
Albert Bonniers förlag
Det hela genomkorsas av drygt hundratalet oöversatta andalusiska utrop och sentenser från en kör som när som helst klämmer i med en mening eller ett par ord i romantexten. Att ta sig fram i sådan obanad mark är krångligt. Plogen fastnar.
Det är Soledad, den yngre systern i en familj, som berättar sin och familjens historia. Hon går i huvudsak kronologiskt fram och växer upp i texten. Men andra minnen, parenteser, utredningar och lösa fragment sladdar då och då in i historien.
De två små döttrarna for illa under en frånvarande pappa och en bipolär mamma. Livet ihop med henne var som "att övervaka en nedsövd noshörning" eller att försöka "kontrollera en frustande, frisläppt sådan".
Soledad buntar ihop groteska och mer sorgliga händelser men stilen landar ofta i ironier och skämt trots att förloppen kan vara rätt hjärtskärande. Ett problem är att man märker de där avsikterna att roa lite för tydligt och då blir det inte lika självklart att skratta.
Berättaren har återvänt till hemön i Medelhavet för att mamman fått ett sammanbrott. I den vevan har hon smockat till en präst med en frusen fisk. Det blir Soledads uppgift att ta henne till ett vilohem i Granada. Med på resan är också hennes dementa mormor. de Faire gör även en god del av scenerna där farsartade.
I samma veva bestämmer Soledad sig för att skriva en pjäs om det som hänt i familjen. Då och då kastar hon ner repliker och röster och de kan oväntat dyka upp var som helst i den löpande texten. Den förvandlas då till ett manus ett tag innan vi är tillbaka i romanen.
Bokens sista fyrtio sidor innehåller sedan den färdiga pjäsen i sin helhet. Den handlar om ett öppet sår i familjen: att ett tredje barn var dödfött. Det temat finns också med i romantexten men i pjäsen blir vinkeln en annan. Där förekommer också ett par mirakel.
I en så kallad melodram ska spelet vara överdrivet och slutet sensationellt. Det stämmer nästan alltför väl med det vi möter här.
I romantexten ger sig Soledad in i en rad resonemang om stort och smått. Mig ger de där tankeutflykterna inte så mycket.
Soledad dricker för mycket, får ångestattacker och tappar ofta orienteringen. Framför allt dryftar hon i tid och otid hur hon ska få någon form på sitt liv. Jag värjer mig till slut mot den där galopperande paniken.