NY BOK
Ann-Helén Laestadius
Stöld
Romanus & Selling
Renarnas årscykel blir navet som livet kretsar kring. På tidig vår skiljs hanrenar och fjolårskalvar från de dräktiga vajorna, för att ge lugn och ro kring kalvningen. Året går vidare med kalvmärkningen, då marken dånar och vibrerar när renhjorden drar runt, runt. Alltid motsols. Senare, fjällvistet under sommaren, och åter till skogsmark under vintern, som oftast innebär stödutfodring.
Läsaren får uppleva friheten i naturen med en ibland öronbedövande tystnad som hotar att spränga trumhinnorna. Men kontakten mellan människor sker i köket, där frun i huset bjuder på doft av kanelbullar och kok av köttsoppa.
Att vara renägare ger en stark identitet och medlemmarna i familjen har sina utmejslade roller. Oftast är det pappan som har rösträtt, och rösträttens tyngd avgörs av antalet renar. En pojk värderas högst i barnaskaran, särskilt den äldste sonen. Förväntningarna är stora att sonen ska föra renskötseln vidare. Samtidigt finns många hinder, inte minst miljöförändringarna som påverkar förutsättningarna för renskötsel.
Men om man längtar till något annat – hur blir det då? En del bryter sig ut, till släktens besvikelse. Och självmord kan bli en sista utväg – en utväg som är mer vanlig bland samer än den övriga svenska befolkningen.
Renskötselkulturen existerar sida vid sida med den svenska. Ibland kan det innebära ständiga gliringar och låga förväntningar på varandra. Från skoltiden och framåt. I någon by kan ett och annat rötägg utmärka sig genom att gå över gränsen med råge. I det här fallet finns det en Robert som projicerar sina egna besvikelser och inneboende sadism på renar och på samer. Detta resulterar i en stor urladdning mellan bokens huvudpersoner.
Liv i glesbygd innebär att samhällets skyddsnät har mycket stora maskor. Polisen har en närmast omöjlig uppgift att täcka mil efter mil med en minimal polisstyrka. Många glesbygdsbor kan vittna om övergivenhet när polisen befinner sig 20 mil bort vid ett pågående överfall.
Att höra till flocken är centralt. Och flocken måste hålla ihop. Alla grupper identifierar direkt den som är ny, eller den som är annorlunda: En rivgu, säger samerna. Tornedalingar säger ummiko, på västkusten säger man teflytting (te = till).
Stark tillhörighet – det att föra släkten vidare – har dock ett pris. Det bekymret har man i allmänhet inte med de västerländska lösare familjegrupperingarna, där istället individualismen prisas högt.
De insprängda samiska orden i boken ger färg. Varje kapitel är numrerat på samiska och det är lätt att läsa släktskapet med andra finsk-ugriska språk. Boken bjuder på inlevelse, värme och stark dramatik. Den är skriven med säker hand.