Vass romandebut om det dolda livet i teaterhuset

Litteraturkritikern Carl David af Wirsén hatade August Strindberg. Hans recensioner av Strindbergs böcker var alltid negativa. Det retade Strindberg, som svarade: ”Akta dig din jävel, vi ses i nästa roman!”

Jenny Andreasson debuterar med en roman från en kunglig dramatisk teater i Stockholm. En skildring av män och makt som liknar en Strindberg-uppgörelse.

Jenny Andreasson debuterar med en roman från en kunglig dramatisk teater i Stockholm. En skildring av män och makt som liknar en Strindberg-uppgörelse.

Foto: Anna Svanberg

Recension2022-04-11 06:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY ROMAN

Jenny Andreasson

Teatern

Norstedts förlag

Detta Strindberg-citat stiger fram under läsningen av Jenny Andreassons debutroman ”Teatern”, som är en uppgörelse med en teaterchef och med det inre livet i en kunglig institution.

Andreasson är teaterregissör och romanen handlar just om en teaterregissör, hur hennes liv förändras när en ny teaterchef stiger in. Inget blir sig likt. Det börjar bra, för den nya chefen från grannlandet i väster vill att regissören ska regissera ”Hamlet”. Det är alltid stort att få göra denna Shakespeare-pjäs, teatervärldens största verk, och få göra den på teaterns stora scen. Hon är mätt på teaterliv, men överger snabbt planerna på en längre tjänstledighet.

Regissören ser möjligheter. Hon vill inte följa original-Hamlet, utan bearbetar manus utifrån ett feministiskt perspektiv. Ofelias roll lyfts fram på den danske prinsens bekostnad. Det radikala, feministiska greppet gillas av många, men inte av huvudrollsinnehavaren. Han känner sig förminskad. Den nye teaterchefen tar inte regissörens parti i konflikten. När han inte förmår regissören att ändra sig lägger han ner pjäsen. Han vill att regissören sjukskriver sig, för det konstnärliga bråket kring pjäsen får inte komma utanför teaterhuset. Regissören vägrar.

Det är ramhandlingen. Det som lyfter denna romandebut är skildringen av det inre livet i teaterhuset. Allt får vara anonymt, vi får inte veta teaterns namn. Personerna är också anonyma. Det är en nyckelroman och den som följt 2010-talets svenska teaterliv har inga svårigheter att sätta de riktiga namnen på romanens figurer.

Allt är så dolt i teaterhuset, eller som Jenny Andreasson skriver: ”Den här teatern är som ett isberg. Man ser bara en liten del, resten är under vatten, dolt för de allra flesta.” Efter fem år på teatern gäller det att hålla sig på toppen av isberget. Därunder finns kubikmeter av nedfryst bitterhet, känslomässiga kåkstäder och smattrande huggtänder.

Den första tiden med den nye chefen känner sig regissören omhuldad, men efter hand vill han att hon ska betygsätta teaterns anställda, skådespelarna, scenograferna, dramaturgerna. Då känner hon sig som en angivare. Den nye chefen strävar efter total makt.

Nya och gamla teaterchefer får akta sig efter Jenny Andreassons debut. Luleå tekniska universitet bör dela ut hennes roman till teaterhögskolans elever, men risken är väl att det då bara blir äldre herrar kvar på scengolvet.