För mig har superlativen som ströslats över Daniel Norgren nästan stått i vägen för artisten, och det hann dröja sex skivor i innan jag upptäckte att han kan låta lita öm som My Morning Jackets Jim James. Bluestendenser, och kanske flanellskjortan kan ha stått ivägen med.
På Norgrens två senaste skivor "Alabursy" och "The Green Stone" har han tagit lyssnarna närmre och samtidigt vågat klä av musiken, och lämnat The Band-lunket från föregångaren "Buck". Han står på topp nu.
Fyra låtar in i kvällens konsert börjar han bygga den på skiva orgelburna "Like There Was a Door". Live låter den ibland som sjungen av Steve Forbert och halva låten ägnar han åt ylande falsett. Det var första fullträffen, sedan radar han upp dem, en efter en.
Vissa sånger låter han smälta samman, ibland hörs fågelkvitter och i nästa stund manglar han gitarren och skapar kompakta ljudmattor. För att sedan sjunga skiten ur stora salen. Exempelvis "I Waited for you", "Stuck in the Bones", eller egentligen vilken som helst.
Upplägget är på många sätt – jag kommer inte på något annat ord – beundransvärt. Och han vågar lita på att publiken inte behöver brakhiten "Whatever turns you on".
Han ger inte ett övertänt intryck bakom pianot, gitarren, munspelet och dragspelet. Men man får känslan av att han ständigt kramar sitt instrument som en trasa, som om han behöver något svårare att spela på.
Det enda som är helt säkert är att han hade kunnat skala ner konserten ytterligare. Jag hade nog varit glad om han nöjt sig med vedklabbarna, som han har med sig på scenen. Vad jag egentligen försöker säga är att han är mästerlig när han sitter själv bakom ett piano och låter sångerna tala.