Maia Hirasawa inleder med titelspĂ„ret frĂ„n senaste albumet âVacker och fulâ. Med sig pĂ„ scenen har hon tvĂ„ medmusikanter och det skapas det en riktigt trevlig atmosfĂ€r. Det Ă€r filmisk musik och Maia
Hirasawa gör med hjĂ€lp av effektpedaler till sin elgitarr, att det nĂ€stan kĂ€nns som att sitta pĂ„ vĂ€gkrogen âThe Roadhouseâ frĂ„n den legendariska tv-serien Twin Peaks. Eller, snarare sĂ„ önskar jag att jag gjorde det. Men musiken fĂ„r en att tĂ€nka i de banorna, och det Ă€r en vĂ€ldigt bra sak.
De tvĂ„ efterföljande lĂ„tarna âTar mig uppâ och âKĂ€rlekenâ Ă€r ocksĂ„ frĂ„n det senaste albumet, som Ă€r Maia Hirasawas första helt pĂ„ svenska. PĂ„ tidigare album har hon vĂ€xlat mellan att sjunga pĂ„ engelska, svenska och japanska.
- Vi Àr bara tre musiker men försöker lÄta som sjutton, sÀger hon i mellansnacket. ^
NĂ€r de gör det ökar ocksĂ„ tempot, som i exempelvis âAnd i found this boyâ. Det fartfyllda och mer explosiva lĂ„tarna passar inte riktigt in med inramningen. Det kĂ€nns mer som nĂ„got för sommarfestivalerna.
KvĂ€llens konsert Ă€r helt klart som bĂ€st nĂ€r det Ă€r mer avskalat. Som i lĂ„ten âTaiyoâ. En lugn vemodig lĂ„t pĂ„ japanska. Det enda som hade kunnat göra det bĂ€ttre hade varit om vi suttit pĂ„ nĂ„gon lite ruffigare servering, för att inte hĂ€nga ut nĂ„gon nĂ€ringsidkare sĂ„ nĂ€mner jag inga namn.
I sin repertoar blandar Maia Hirasawa ganska friskt mellan nytt och gammalt. Ăven om hennes cover pĂ„ The Arks melodifestvalvinnande lĂ„t âThe worrying kindâ Ă€r riktigt bra sĂ„ kĂ€nns lĂ„tvalen lite spretiga. Det kanske hade varit bĂ€ttre att löpa linan ut och frĂ€mst spela lĂ„tar frĂ„n det senaste albumet. Det Ă€r en intim spelning med en mindre publik, sĂ„ de Ă€ldre hitlĂ„tarna hade nog gjort sig bĂ€ttre i ett annat sammanhang, eller som extranummer.
Innan avslutande lĂ„ten âAldrigâ tackar hon ödmjukt publiken. Eftersom det kĂ€nns som att vi i publiken nĂ€stan sitter med pĂ„ scenen Ă€r det oundvikligt att inte fyllas med en bra kĂ€nsla i kroppen. Maia Hirasawa Ă€r otroligt professionell och har en grym utstrĂ„lning. Hennes skratt smittar av sig pĂ„ publiken.
EfterĂ„t ropas hon sjĂ€lvklart upp för extranummer och i det sista, âGothenburgâ, tar hon av sin kimono och tar mikrofonen frĂ„n stativet. En skön avslappnad avslutning. Hon byter till och med ut Göteborg mot LuleĂ„ i den sista versen. Trevligt!