Foto: Petra Älvstrand
Solen värmer som den bara kan i juli, det är myggfritt och alkohol-oset från förfesten hänger i luften.
Kvällen är som upplagd för den långlivade rockartisten. Snart ska han inta scenen med havet som fond på den turisttäta campingplatsen. Med bara sju månader sedan hans arenaspelning i Luleå, ska han återigen möta norrbottningarna.
Tio minuter före avsatt tid äntrar Lars Winnerbäck med sitt band med ett trumsolo från Bodens Jonna Löfgren som öppning.
Bandet är samspelt och integrerar skickligt och sömlöst med varandra. Sommarturnén vars produktion kräver flertalet lastbilar för både teknik, instrument och bandmedlemmar, ger en musikalisk upplevelse med kvalité. Varenda komponent är noga genomtänkt, repad och känns proffsigt utformad.
Keyboardisten Mikaela Hanssons kör på ”Nåt som verkligen är bra” är verkligen bra. Och gitarristen Sandra Widmans insats i Miss Lis del i "Om du lämnar mig nu" bär mycket av konserten. Det finns en skärpa som når ända in och det är ett skönt avbrott från Winnerbäcks ibland, lite för monotona, röst.
För att vara ett område som man betalar in sig på för att uteslutande se Lars Winnerbäck, är det förvånansvärt många som minglar, skrikpratar i varandras öron och springer till ölförsäljningen mer än vad de både tittar och lyssnar på Lars Winnerbäck.
Första gången publikjublet hörs över det överförfriskade sorlet är när musiken tystnar efter sjätte låten, ”Utkast till ett brev”. Det skvätter sedemera bensin på glöden till ”Rosor och champagne", men eldsvådan uteblir.
Några av topplistelåtarna, som ”Tror jag hittar hem”, får några fler att rikta uppmärksamheten mot spelningen. Men förutom de mest hängivna i klicken närmast scen, verkar de flesta, i det ganska glesa havet av människor, vara där för ölen i stället för musiken.
Stunder som ”Jag får liksom ingen ordning”, då konserten blir mer rockig, behöver komma oftare och kanske tidigare in i spelningen.
I extranumret "Hum hum Humlegården" får han uppbackning av David Ritschard på scen. Det, tillsammans med en spexig bakgrundsfilm gör att det känns piggt, kul, nytt och coolt.
Det jag kommer minnas mest är bandets fenomenala prestation och Ritschards gästspel. Slutligen, ensam inte är stark och Winnerbäck är som bäst med rockgitarr.
