När jag blundar för vad som faktiskt sjungs tänker jag granskog och Belle & Sebastian. Melodierna är så varma att musiken i sig har rent terapeutiska kvaliteter.
Även om en del av bandets skörhet gick förlorad med Iris Viljanens avhopp vet nog ingen hur de hade kunnat få ihop det bättre än de faktiskt lyckats med. Sångaren och grundaren Mattias Björkas barndomsvän Tina Kärkinen övertygar sångmässigt och när hon sjunger "Jååå" i "En invasiv art" smälter jag.
Det är så fint att det på scen fungerar lika bra, om inte bättre, i avskalad tappning. Trummor ersätts av Kärikens små klappinstrument och Björkas visar sig som en högst noggrann gitarrist.
Detaljerna i arrangemang sitter lika väl som Mattias Björkas rätt oklanderliga look. Han ser ut som Brett Andersson hade gjort på 20-talet – och när han vankar fram och tillbaka ser han ut att ha energi för minst ett par konserter till ikväll. Han sitter på en scenisk karisma som får mig att redan nu längta efter en solodebut. Jag blir plötsligt varse om att hans begåvning förmodligen sträcker sig långt bortom Österbotten.
På scenen i Lilla salen förstärks texternas underfundiga blick av ett vardagsrealistiskt bildspel, uteslutande med bilder från hemstaden Vasa. Något kommunhus där, ett gammalt slott där.
Björkas berättar att de under dagen fått nys om en våffelstuga i Luleå skärgård (Jopikgården) som de tänkt åka ut till under morgondagen. När jag tänker på saken vill jag inget annat än att se om Vasas Flora och Fauna i den stugan. Bara våfflor och frisk luft fattas den här konserten.