NY BOK
Helle Helle
Bob
Norstedts
En meningsfull läsupplevelse kräver generellt två saker: En god berättelse och ett gott berättande.
I det senare avseendet uppfyller Helle Helle kravet, åtminstone delvis. Hennes språk kan vara personligt, poetiskt och vackert, men i vissa avsnitt blir det här också stelt och torftigt. På sina ställen lider berättandet av en häpnadsväckande brist på elegans och flyt.
För den som är en vän av logik blir det också konstigt med Bobs studerande flickvän som bokens berättare.
Det är hon som skildrar det om sker i deras odramatiska och ospännande vardagsliv och ibland använder hon av naturliga skäl då ”vi”.
I längre partier av berättelsen är hon däremot frånvarande, men då förvandlad till den allvetande berättaren som kan beskriva allt, till och med vad Bob tänker och upplever i sin ensamhet, typ ”Bob såg kanske en tärna” och ”… han hade tänkt på allt möjligt annat än det han läste”.
Ett annorlunda stilgrepp, förstås, men störande för den som inte reservationslöst är med på noterna.
Grundproblemet är ändå berättelsen, som är ovanligt ointressant och intetsägande.
Tidigt blir det sagt att titelfiguren borde skaffa sig ett jobb, helst ett som är relevant för kommande studier. Kruxet är att han inte vet vad det skulle kunna vara för studier. Han känner inte någonting för något av de förbiflimrande alternativen. Beslutsamhet och stark vilja är nämligen inga av hans mest utmärkande egenskaper.
Av en slump får han ett vikariat i receptionen på Sjöfartshotellet, men där blir det inte särskilt många arbetspass. På sin omfattande lediga tid kan han därför vandra och åka runt för att utforska närområdet, samt ägna sig åt den form av besatthet som han har med sig från barndomen – att tänka på Köpenhamns gatunamn.
Det framstår nästan som självironi när ett tvåsidigt kapitel avslutas med orden ” … det hade kanske gått sammanlagt tjugofem minuter, och inget hade hänt.”
En halv sida ägnas sedan åt ett annat av hans vardagsbestyr, inlett med det triviala ”Så här bäddade Bob sängen:”
Han är på det hela taget en sällsynt trist typ, vilsen i tillvaron och ofta ensam, både fysiskt och mentalt. Det uppstår en sorglig symbolik när det visar sig att han känner samhörighet med ett gammal vingligt soffbord som han hittat i ett källarförråd.
Nog noterat och gnällt. Det bör ha framgått att det här är mer Helle-löje än något som väcker hallelujastämning.