NY BOK
Tomas Bannerhed
Hemma vid myren
Weyler förlag
Så följer ett femtiotal kapitel, indelade i två avdelningar, en om växterna och djuren och en om ”böcker och annat”. De två avdelningarna glider ihop eftersom de böcker han skriver om handlar om begivenheter i naturen. Avsnitten i den första delen är på halvannan sida. I andra delen liknar texterna mer essäer eller recensioner och är längre.
Bannerheds aptit är stor. Han skriver om så gott som allt man kan möta i naturen även om titlarna ibland döljer vilka varelser eller arter det rör sig om. ”Solens barn” handlar således om silvertärnan, i ”Skimret och svärtan” dyker han ner i ett par av Pär Lagerkvists noveller och i ”Bäckblomma vore bättre” riktar han sökarljuset mot kabbelekan.
Det mesta handlar förstås om fåglar. Bannerhed är väl den i sin generation som bäst beskriver hur de lever, känns igen i terrängen och flyttar sig mellan kontinenterna. Omkring ett tjog texter är också pricksäkra porträtt av olika arter. Här spelar han med öppna kort. Tornseglaren är den fågel som mer än andra får honom på gott humör, erkänner han till exempel.
Men han skriver om allt: bladlöss, fågelskådning, björnfrossa, ringmärkning, bäverliv, sorgen efter modern, fantastiska fågelbon, nattlig blomstermagi, den enorma "Nationalnyckeln" och så vidare.
Titelnovellen handlar om ett återbesök i den miljö där han växte upp, en sorts strövtåg av det slag Fröding en gång företog i sin hembygd. Här är inget bränt men förfallet och svårt märkt av tidens gång.
I den litterära avdelningen återvänder han till "Aniara", Harry Martinsons berättelse om ett rymdskepp som kom ur kurs med 8 000 själar på sin resa till Mars. De var på flykt undan ett kärnvapenkrig som gjort jorden obeboelig.
Sedan går Bannerhed ut och spanar på Mars, ”denna obegripligt livsfientliga rostöken”. Låt oss i stället förbjuda alla fossila bränslen och ”leva på insekter och alger”, utbrister Bannerhed. Då kan vi kanske rädda paradiset jorden.
Han berättar också om Mattis i Vesaas roman "Fåglarna", betraktad som byfåne men hyperkänslig för det som händer mellan människa och fågel. Och så börjar han småprata med Mattis. I den goda litteraturen kommer man ju gärna i samspråk med dem man läser om.
Sorgmanteln är vår vackraste fjäril, tycker Bannerhed. Den väger ett tredjedels gram och under vinterns andas den bara en gång i minuten. Miraklerna står verkligen tätt som spön i backen i denna bok. Varje år kommer till exempel hundra miljoner fåglar hit för att häcka.
"Hemma vid myren" är en klippbok där Bannerhed samlat texter från det gångna decenniet. Det som publiceras i tidskrifter och tidningar brukar ju ofta kännas överspelat efter en tid men det här materialet står sig väl.
Bannerhed är spränglärd men blir aldrig svårläst. Det hänger förstås ihop med stilen. Han skriver väl, sinnligt och med stor närhet till det han observerar.
Ändå är det romanerna som är Bannerheds paradgren. Fast också där spelar fågelskådning en viktig roll. "Lugnet" handlar till exempel om en trasig, skev och isolerad boplundrare, en figur som nog är rätt unik i den sköna litteraturen.
Det finns dock människor också i "Hemma vid myren". Ett av porträttreportagen handlar om konstnären Johanna Karlsson, ett annat om Lars Jonsson, landets kanske främste fågelmålare. Försiktigt meddelar han att ”virtuosen Bruno Liljefors” målade ”överjordiskt” väl men han lyckades aldrig riktigt fånga ”reflexerna i djurens ögon”.
Nu ska jag läsa intervjun med biodlarmästaren Göran Sundström ännu en gång. Han har tusen kupor och femtio miljoner bin.