NY BOK
Marie Aubert
Får jag följa med dig hem
Översättning: Cilla Naumann
Wahlström & Widstrand
Därefter gav hon ut romanen "Vuxna människor". Också den översattes till svenska men publicerades före novellerna, i februari 2020.
Vuxna människor handlade om två syskon som inte uppträdde särskilt vuxet, ett kammarspel där drömmen om att få barn var berättelsens nav. Den kortromanen var inte dålig men novellerna är bättre.
De är starkt beskurna och landar på cirka åtta–nio sidor. En av dem handlar om våldsamt sex men kvinnan drar sig ur och bildar familj. Men en dag längtar hon plötsligt tillbaka. I en annan berättelse ska ett medelålders par adoptera ett barn men blir oense om vem de ska välja, Clara eller Angelo.
Auberts nio noveller är snabba, men mycket händer ändå mellan människorna och mellan raderna. Scenerna susar förbi men tonträffen är precis, och det är den som håller ihop historierna och ger dem sammanhang, allt annat är i rörelse. Stilen känns självklar men rörelserna i texten är så snabba att man ändå blir överraskad.
En mästerlig novell handlar om två tjejer som sedan länge bor ihop. När den ena träffar en kille rasar den andras värld. I en annan berättelse med stort siktdjup förlorar en femårig pojke sin för tidigt födde bror och det bestämmer hans liv. I en tredje, nervig historia ger en pappa sin lilla bångstyriga dotter ett slag över ansiktet, en chock för dem båda.
Alla historierna känns hotfulla. Det beror inte på det som sker i samhället eller brytningar i tiden utan i de nära relationerna. Sådant som yrke eller arbetsliv skymtar däremot inte alls.
Vi möter människor från alla delar av samhället: Henrik som går i tredje klass, en ung radhusfru, Johan som uppsöker en prostituerad, en flicka som våldgästar ett grannhus. Men mest är det kvinnor i yngre medelåldern som står i centrum.
Det går alltid snett för dem. Man ska "inte tänka det värsta", säger Ellen i en av novellerna. Men det är just vad man som läsare snart gör. För berättelserna rymmer så mycket elände och sorg.
Dialogen innehåller mycket information men tynger ändå inte samtalen det minsta. Sådant är svårt men särskilt viktigt i en novell där formatet styr så mycket. Stilen är också helt underordnad texterna, man ser den knappt.
Det som sker när vardagen håller på att gå sönder är det fält Aubert utforskar. Och hon lämnar i regel sina figurer mitt i en drastisk handling eller utbrytning, ungefär lika abrupt som de själva lämnar sina vanliga liv.