NY BOK
Lars Sjölund
Frihet och förakt Ett yrkesliv i renhållningens tjänst
Svenska Transportarbetareförbundet och Arbetarrörelsens kulturfond
I 43 år var han sopåkare och är tillika en mästerfotograf. Han har skapat en berättelse från en del av samhället som ingen normalt sett talar om. Därför är boken unik och i kändisarnas och influerarnas tidevarv fullständigt befriande – det finns en verklighet värd att berätta om från vardagens arbete. Boken heter "Frihet och förakt – Ett yrkesliv i renhållningens tjänst".
Lars Sjölund berättar i boken hur han under en semester blev tagen åt sidan av en kvinna som tyst frågade hur länge han tänkt jobba som sopåkare. Hon meddelade att barnen kan få det jobbigt i skolan när de berättar att deras pappa kör sopbil. Chefens ord bekräftades. Jobbet kräver både ett starkt psyke och en vältränad kropp.
Det var på vippen att Lars Sjölund blev fotograf på NSD och han praktiserade på redaktionen i Kiruna. Men att komma hem halv sex på kvällen från tidningen jämfört med att sluta betinget halv elva på förmiddagen och då hämta barnen från dagmamman avgjorde saken. Han bytte inte jobb. Det blev 43 år i sopbilen.
I boken får man följa samhällets teknikutveckling via Lars Sjölunds vardag från 530 liters sopsäckar som bars på ryggen till sidlastarens och bakgavelbilens halvautomatik. Det är bilderna som berättar mest. Från en pausfika med Kebnekaisemassivet som bakgrund till slitet med överfyllda sopkärl i trånga utrymmen. Och så bilderna på det moderna samhällets överflöd, bilder som sopåkarna dagligen får möta. I ett eget kapitel funderar Lars Sjölund och hans arbetskamrater på hur ont det gör att färsk mat slängs när världen svälter. Bilderna från matvaruaffärernas soprum etsar sig fast.
Men det är Lars Sjölunds återkommande tankar om klasstrappan i samhället som är bokens mest berörande del. Han ger många exempel på hur vi ser på statusen i olika jobb. Hur sopåkaren ständigt placeras längst ned. Boken bör ge varje sopåkare en ökad stolthet. Utgivningen är ett samarbete mellan Svenska Transportarbetareförbundet och Arbetarrörelsens kulturfond.
En randanmärkning är att bokens textkapitel är satt på ett litet och svårläst typsnitt. Varför? Dessutom är boken inte paginerad, så hur många sidor den har vet ingen som inte räknat. Jag gissar på hundra. Lägg därtill att omslaget är i ett brunt, tygliknande material och jag funderar på hur folk ska lockas till läsning. Kanske genom att bli djupt överraskade när boken öppnas.
Men befrielsen kvarstår – det finns ett spännande liv bortom tv-soffornas ljus och vid sidan av alla deckare och all sminkförsäljning på nätet.