NY BOK
Eeva-Liisa Manner
Befria din kärlek ur leran. Dikter 1964–1977
Urval och översättning Maria Tapaninen, Nils-Aage Larsson
Ellerströms förlag 2019
Detta trots en omfattande produktion som poet (debut 1956), dramatiker och novellist, dessutom översättare av världsförfattare från Kawabata, Havel och Kavafis till Tomas Tranströmer.
När Ellerströms i fjol kom ut med en samling så var det angeläget. Dessvärre känns de 130 sidorna för lite – Manners dikter läses helst i större sjok för att de ska öppna sig. Förordet ger en fascinerande bild av en hyperkänslig person som orädd tar sig fram i världen. Och drar sig undan i ensliga finska torp, helst intill en insjö – miljöer där vilda djur ostörda kan komma och gå. Men överallt skriver hon. Vädjande till sinnen, vädjande till tanken, hon studerade ju både moderna och gamla orientaliska filosofer.
Barndomens Viborg – och förlusten av denna internationella stad –anses ligga bakom de vägar Manner kom att vandra. Det blir storstäder i främmande kulturer där hon tar sig runt, helst med cykel eller tåg för att komma i kontakt med vanligt folk.
Flera år bor hon i ett litet hus i Andalusien tills huset rasar i en jordbävning. Men inget täpper till skaparådran. Sina sista år bor hon i Tammerfors vars ”husförfattare” – vid sidan om Väinö Linna och Lauri Viita – hon blir. Hon skriver åt Tammerfors Arbetarteater och har en given plats både på repertoaren och i salongen.
Manners dikter kräver sin läsare men ger lön för mödan. Nya perspektiv öppnas på världen och dess tolkare. Där påminner hon om Tranströmer men är ett snäpp svårare. Urvalet innehåller både lite enklare och mycket krävande texter – den långa poesifilosofiska texten ”De kromatiska nivåerna” hade man kanske kunnat ersätta med ”vanliga” dikter.
Om det steg rök ur sorgen
skulle världen täckas av rök.
Men även under denna sorg finns en eld
mitt hjärta brinner
men förgås inte.
Jag kom till dig som en pil
som känner målet
Men målet kände inte pilen.
Tre ting behövs för en estetisk upplevelse:
Klarhet, harmoni, skönhet (sade Tuomas)
och något som brister, lägger jag till,
för skönheten i sig är inte längre skön,
Och har aldrig varit. Jägarna
vet det, de som älskar djuret
de skjutit för nöjes skull: ögonblicket
då de ser hur livet slocknar i dess ögon.