I Luleå går han ut, till synes helt i blindo, och plockar upp ämnen i publiken. På något sätt lyckas han dra ner massor av garv genom att blixtsnabbt hugga på detaljer i åskådarskaran. Komikern från Nya Zeeland är väldigt skicklig och lyckas hitta massor av guldkorn i den norrbottniska publiken.
Och hade han inte lyckats med dessa sylvassa och rappa reflektioner hade inte showen varit i närheten av lika bra.
En kille från Boden och spelar i band får utstå skämt om både hemstaden och hans musikkarriär. En inflyttad australiensare blir återkommande hackkyckling. Tjejen som ropar ut hur Aronsbadet ska uttalas blir nästan kvällens huvudperson. Och den norrbottniska oviljan att sticka ut ger honom en uppsjö av gliringar, bäst blir det när Al Pitcher försöker genomföra en charadtävling ("världens mest utdragna charad" eftersom alla bara sitter och tittar). Till och med Duo Nöje hinner blandas in flera gånger, som den lite buttra reportern som bara sitter och surantecknar.
Att Al Pitcher lyckas hitta dessa innehåll spontant är väldigt starkt och imponerande.
Och tur är väl det.
Hans grundmaterial är inte särskilt roligt eller spännande tycker jag. Anekdoter om hans nakna son och nyckelharpaspelande seniorer i Flen hade jag kunnat vara utan. Och historien om när han försöker hjälpa en tant med matkassarna, men i stället drar iväg själv med gurkan och kattmaten på tunnelbanan, hade varit fantastisk att kunna bjuda på själv om den var sann. Men när han berättar den känns det mest overkligt.
Med tanke på dessa lite sega historier är det kanske ännu mer imponerande att han vågar gå ut på scenen runt om i landet – och skämta om saker på uppstuds.
Hur kan han sova om nätterna med vetskapen om att han behöver ha hjärnan på topp för att lyckas?
Antagligen går det bra, med tanke på att han har något sorts sjukt sjätte sinne som bara smattrar iväg repliker och snabba svar. Samspelet med publiken gör honom till en stor komiker och gör varje föreställning till en speciell upplevelse.
Som den i Kulturens hus under söndagen.