Personlig Luleåskildring om drömmar och vänskap

Flera av Luleås bostadsområden bildar en igenkänd fond mot vilken det mesta utspelar sig i den här egensinniga debutromanen.

Mikael Yvesand är från Luleå, där hans debutroman om tre pojkkompisar också utspelar sig, inte minst i titelns ”Häng City”, ett område i stadsdelen Hertsön.

Mikael Yvesand är från Luleå, där hans debutroman om tre pojkkompisar också utspelar sig, inte minst i titelns ”Häng City”, ett område i stadsdelen Hertsön.

Foto: Viktor Gårdsäter

Recension2022-01-25 07:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Mikael Yvesand

Häng City

Polaris

Berättare är en försigkommen 13-åring som i juni 1999 har gått ut 6B på Ormbergsskolan på Björkskatan. Hans kompisar Davve och Jocke bor på Hertsön och där ägnar sig de tre åt att skejta, bygga koja eller bara hänga i anslutning till dagiset, vårdcentralen och skogsdungen precis där bakom, det lilla område som de har döpt till Häng City.

Berättarjagets pappa har åkt utomlands, endast efterlämnande ett par 500-hundringar som försörjningsstöd till sonen. Också de andra grabbarnas föräldrar är nästan helt frånvarande, som det tycks helt obekymrade om hur deras barn har det och vad de har för sig.

I sitt övergivna tillstånd ägnar sig de tre vännerna åt ett fritt och rätt obekymrat liv, under ett sommarlov som startat med sol och värme. Spänningsmomenten är framför allt pojkarnas insatser som prisjägare, alltså deras försök att stjäla snus i någon butik eller ur fickorna på de byxor som motionerande gubbar hängt av sig i sporthallens omklädningsrum.

De mest långväga cykelutflykter går till Lövskär och över till Bergnäset, där trion tältar en natt i rondellen (!) där man viker av mot Kallax. 

Mot denna småcharmiga och modernt pojkboksaktiga berättelse om drömmar och vänskap kontrasteras bit för bit de formella beskrivningarna av ett bestialiskt dåd i närheten av grabbarnas populäraste tillhåll. I efterdyningarna av det brutala brottet följer en serie vittnesmål, funderingar och fördomar om de mer eller mindre udda människor som också kan befolka en mindre stads idylliska miljöer. 

Ända fram till den surrealistiska upplösningen är berättarglädjen medryckande – cool, energisk, tidstrogen och lite småkul. Inte minst när den 13-årige huvudpersonen mer som i förbifarten får med titlar på sånger, romaner och filmer i sin utläggning. 

Dessvärre finns det andra inslag i språket som är mer störande. Även om en 13-åring är så märkligt bildad att han förstår innebörden också av svåra ord känns det osannolikt att han skulle använda såna som ackumulerat, arpeggio, dissonans, exponentiellt, generiska, inkapabel, malplacerad, momentum, parametrar, polyesternät, relaterbart, uppbåda och ett par dussin liknande – mer sannolika i förrådet hos en ibland lite floskelförledd författare i, säg, 35-årsåldern.

Det underminerar en del av trovärdigheten i en annars personlig och rappt berättad Luleåskildring som skapar förväntningar på framtida verk.