Luleås unga sångerska Tindra Pantzare vet hur det är att ha ett brustet hjärta. De första nio sångerna handlar om just det. Att vandra längs älven i ensamhet, ta en sömntablett för att glömma och om att bli lämnad. Men hon sjunger också om att aldrig be för någon annan, att klara sig själv och ändå vara lycklig. Och nej, på något sätt så blir det inte med skämskudde jag lyssnar mig igenom det olyckliga kärlekstraumat. Snarare känns det innerligt och varmt tack vare den höga scennärvaron.
Nittonåringen känns lite som en blandning av Monica Zetterlund och Lisa Nilsson, fast i ungdomlig skepnad. Det blir fräscht, ungt och medryckande när hon river av "Var ska du sova inatt?". Så långt ifrån ett kladdigt pojkbandsjämmer man kan komma. Per Ödbergs gitarrsolon gifter sig fint med Pantzares stämma och förstärker upplevelsen.
Men kanske är det ändå den sista låten Trasiga barn som griper tag i mig allra mest. Det blir personligt, ärligt och lyfter ett viktigt ämne. Mobbning och utanförskap är ju för många också en del av skolstarten och hösten. Plötsligt befinner jag mig på skolgården igen med fyra skräniga killar framför mig. För en stund känns det som att hela gallerian står stilla. Pantzare avslutar hoppfullt med strofen "Trasiga barn, ni ska finna er väg i framtiden" och ett jubel bryter tystnaden. Så som det ska vara.