Osentimentalt om rädslan då blodets galenskap hotar

Egentligen är det inte rädslan för att dö. Däremot är det rädslan för att inte längre vara en del av det levande som skapar skräcken och sorgen.

"Läsvärd är han alltid, så också i denna bok", skriver recensenten Hans Olov Ohlson om Niklas Rådströms "Som har inget redan hänt".

"Läsvärd är han alltid, så också i denna bok", skriver recensenten Hans Olov Ohlson om Niklas Rådströms "Som har inget redan hänt".

Foto: Marcus Ericsson

Recension2021-01-12 12:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Niklas Rådström

Som har inget redan hänt

Albert Bonniers förlag

Den insikten fyllde Niklas Rådström i takt med att det väsande maskineriet pumpade in cytostatikan i hans angripna kropp. Under fem månader genomled han fyra behandlingar efter att i augusti 2017 ha diagnostiserats med leukemi, denna blodets galenskap. Senare behandlades han även med en stamcellstransplantation.

Närmast direkt efter sjukdomsbeskedet började han göra anteckningar till det som möjligen inte bara skulle bli hans senaste bok, utan även den sista. Han kunde inte bestämma berättelsens slut, delvis skulle berättelsen skriva sig själv.

Kraftiga cytostatikabehandlingar är ohyggligt besvärliga och plågsamma. Biverkningarna är många och smärtsamma, de fysiska och psykiska påfrestningarna svåruthärdliga. Ingen kan låta bli att fundera på om det verkligen är värt det.

Det är det förstås, i hopp om att få ytterligare tid bland de levande. En positiv bieffekt i det här fallet blev att även utomstående och friska nu får en inblick i orons väntrum eftersom den drabbade har förmågan att sätta ord på den upplevelse som det innebär att komma från de friskas värld och söka asyl i de sjukas. Det sker välavvägt, strikt och osentimentalt, vilket förmedlar både förståelse och hopp. 

Kanske är Niklas Rådström extra ”rätt” som berättare. Ändå sedan han var barn, avslöjar han, har han känt sig höra hemma bland de döda och ibland kritiserats för att vara alltför upptagen av döden. Men konstens viktigaste besked, menar han, är att vi överlever, inte att vi ska dö. Det är den sanna kreativitetens mening och hjärta.

Parallellt med beskrivningen om kroppens kamp mot cancern berättar han om sin barndom, som kulturpersonligheterna Anne Marie och Pär Rådströms ende son. Han liknar familjen vid ett eget solsystem med tre himlakroppar, ofta svävande i skilda banor. Pappa fanns i mycket liten utsträckning vid hans sida, mamma hade ”ingen riktig talang för närhet.”

Avsnitten från barndomen har en mattare litterär lyster. De framstår som mer diffusa och distanserade, som det lätt blir när något återskapas långt efteråt. Minnena är trots allt som ofullständiga kartor, vars vita fläckar ofta är de platser eller händelser som efterforskaren helst hade velat hitta tillbaka till.

Författare blev han av en slump, i brist på annat. Att han ändå blev det är oss till glädje, för läsvärd är han alltid, så också i denna hans – peppar, peppar – senaste bok.