Till en släktgård på ryska landsbygden återvänder den sjuklige och utblottade professorn Serebrjakov och hans unga vackra hustru Jelena. Där ställs allt på ända när storstadsparet möter den stillsamma landsbygden. Onkel Vanja, professorns dotter Sonja och de övriga personerna i hushållet har slitit hårt för att sköta godset under alla år och nu måste de passa upp paret med deras överklassfasoner.
Onkel Vanja retar sig på professorn och hans uppblåsta självbild och inser att han slösat bort sitt liv som inte följt sina egna drömmar. Dessutom är han hopplöst kär i Jelena. Avundsjukan och ilskan stegras hos Onkel Vanja medan andra rollfigurer lever i tacksamhet och fogar sig. Pjäsen väcker tankar om vilka livsval vi gör och hur vi väljer att leva våra liv. Dialogen är mustig i denna klassiska pjäs.
Inramningen är tidlös även om vissa antydningar i scenografi och kostym tar oss till ryska landsbygden 1897, då pjäsen skrevs. Här är scenrummet en modernt designad hotellobby där det mesta går i svalt beige. Det är smakfullt hur man enkelt skiftar mellan utomhus och inomhus med hjälp av ljussättning och ett tunt draperi.
De korta inslagen av musik är helt tidlösa med snabba kast mellan tango, jazz och bossa.
Emellanåt händer det att alla skådespelarna brister ut i dans och det hela är över lika fort som det började. Ett uppfriskande grepp men ibland är det en helt obegriplig koreografi som inte alls knyter an till handlingen.
Norrbottensteatern har ofta inslag av fars i det de tar sin an, även denna ryska klassiker. Risken är då att det blir lite banalt – allvaret går förlorat. Men i Onkel Vanja måste jag säga att de gör det snyggt. Underhållande är exempelvis Jonas Hellman-Driessen som den berusade och tokkära Onkel Vanja som bokstavligen klänger om foten på Jelena. Fyllescenen där Maja Runeberg, som den manhaftiga Julia, framför en skrattig sång är väldigt kul. Maria Ponténs roll som Sonja, olyckligt kär i läkaren Michail, är ömsint tolkad. Roger Storm som den åldrande, självömkande professorn är också träffsäkert skildrad.
Den humor som finns insprängd här och där gör denna ordrika pjäs mera tillgänglig för en större publik.
Norrbottensteatern har lyckats ta en klassiker till vår samtid och göra den aktuell.