Mycket folk, bra band och gemytlig stämning. I helgen var den slumrande musikstaden Luleå full av liv.
Dag två av en festival i mindre format. För oss som inte kunde närvara under fredagens festligheter märks det ändå att det varit en bra första kväll. Energin ligger kvar i luften. Det är glada miner redan vid första bandet. Ingen lukt av svett eller gammal öl dock. Kanske har personalen på lillan spenderat hela natten med att svabba golv och väggar, vad vet jag. Förväntansfulla människor och en härlig atmosfär är det hur som helst.
Först ut på scen är Devils Force från Luleå. Vad jag på förhand förstått det som så är det en person, Pierre Törnkvist, som spelar alla instrument. Men den här kvällen har han med sig ett band. Det är trevlig metal av den gamla skolan. Bäst är det när det är Motörhead-svettigt som i låten med samma namn som projektet. Då är det bra ös. Bra sätt att sparka igång kvällen. Devils Force är en hyllning till 80-talet och det är mycket kärlek i låtarna. En och annan cover spelas också. Det klassiska svenska dödsmetalbandet Bathorys ”Sacrifice” framförs exemplariskt och det är bara att applådera. Hatten av till och med.
Det är hög decibelnivå på publikens jubel när Devils Force lämnar scenen efter att ha avslutat med Metallicas ”Metal militia”. En klockren inledning av kvällen, föredömligt kort set också. Metal av den här sorten gör sig bäst på en halvtimme.
Skellefteåbandet Feral står näst på tur. Death Metal alá 80-tal, eller kanske är det mer 90-tal? Skitsamma egentligen. Mörkt, mustigt och fläskigt låter det. Feral har spelat i tio år och det märks. De är kompetenta musiker. Två gitarrister har dem, det gillar jag. Det är ett öronbedövande muller och texter om ond bråd död och annat hemskt, vilket det ska vara när det är death metal.
Stundvis är det väl kanske lite väl trött stämning på scenen. Men sen berättar Feral att de för kvällen tagit en paus från en skivinspelning, och det förklarar allt. Efter att Feral gjort sitt så börjar det bli bra med folk framför scenen. Inte så konstigt eftersom nästa gäng är det för sammanhanget (en metalspelning på Lillan) legendariska grindcorebandet Hellmasker.
Ett par medelåldersmän i bar överkropp, varav en även iförd tomteluva, som piskar fram ett gäng trettiosekunderslåtar med varierande grader av framgång och med en hel del intern humor under mellansnacken som en inte fattar något alls av. För många låter nog det jag beskrev nyss som en hemsk mardröm. Men det är faktiskt ganska mysigt. Framförallt är det najs med lite mangel, det är inte ofta det händer på en scen i centrala Luleå. Tack för det.
BD rock och metal club som arrangerar helgens minifestival ska ha en eloge. Det behövs metal i Norrbotten. Det måste finnas plats för alternativ musik och det gläder mig att någon ser till att ordna den saken. En sak är dock lite tråkig, och det är avsaknaden av andra än män på scenen. Nu närvarade jag ju inte dag ett då det kanske såg bättre ut, men under lördagen är det enbart män som spelar instrument. Det är nog inte det lättaste att hitta metalband med kvinnor och transpersoner i norra Sverige, men det tåls att tänkas på och diskutera. Men det görs det säkert redan bland arrangörerna.
Avslutar den här kvällen gör veteranerna The Duskfall som snart spelat i tjugo år. Välspelad melodisk death metal med episka refränger. Under åren har bandet hunnit skifta en hel del bandmedlemmar och tidigare i år hoppade den finska sångaren Aki Häkkinen av. Ikväll har den enda kvarvarande originalmedlemmen Mikael Sandorf fått släppa gitarren och axla rollen som sångare, och han gör det på allra bästa sätt. The Duskfall är ett logiskt avslut av en metalfestival i Luleå. Det märks att bandet är populärt i metalkretsarna och det många glada miner framför scenen.
Ute är det kyligt - men värmen från kvällen sitter nog kvar i det hundratalet själar som spenderade helgen på Lillan ett bra tag till. En välbehövlig injektion i en allt tråkigare musikstad.