Ömsinne och humor i utforskandet av jaget

Ömsinta träsniderier som är "fel men ändå rätt" och den högst mänskliga i egofixeringen är en del av det Mats Wikström fyller Konsthallen med i sin utställning.

Mats Wikströms skulptur "Gubben". Till höger videoverket "en konstnär i Norrbotten".

Mats Wikströms skulptur "Gubben". Till höger videoverket "en konstnär i Norrbotten".

Foto: Susanne Holmberg

Recension2021-12-20 09:00

KONST

Mats Wikström

Konsthallen, Luleå

20 november 2021 –  6februari 2022

Ett överflöd av "självbilder" av konstnären är det första som möter en i Mats Wikström utställning. Den i mängder kopierade klippdockan – ett foto av honom själv naken – återkommer i alla upptänkliga situationer. Ena stunden ses figuren ibland dockskåpsmöbler och i nästa i något religiöst scenario. Det kan framstå som ett nästan maniskt intresse för jaget men det finns så mycket självdistans och humor i installationerna och videoverken att man förstår att vansinnet inte är på riktigt. Det skildrar kanske det högst mänskliga behovet vi alla har–  att synas.

Efter en överdos av "Mats" i galleridelen ses i bortre änden aluminiumskulpturen, självporträttet "Gubben". En sammanbiten skogskarl med knuten näve i luften och en träpinne i den handen, en mycket uttrycksfull skulptur. 

Fler uttrycksfulla verk, med betydligt mindre egofixering, finns att se i Konsthall 3. Där fylls salen av träsniderier, blandtekniker, målningar och readymades. En fröjd att gå omkring och upptäcka. 

Mats Wikström har ett långtgående intresse av folkkonst som han emellanåt skapar utställningar av. Jag anar att det haft betydelse i många av träsniderierna med människomotiv. Just de skulpturerna faller jag pladask för. De verkar avsiktligt lite hafsigt gjorda men har ett så ömsint uttryck. Lite fel men ändå så rätt!  Att en del har en ful väggmontering med en blaffig metallvinkel, det förtar intrycket men det får jag tänka bort.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!