NY BOK
Lars Mytting
Hekneväven
Översättning: Lotta Eklund
Wahlström & Widstrand
Två siamesiskt sammanväxta systrar vävde på 1600-talet en stor duk där betraktaren kunde se sig själv och sitt öde såsom i en spegel. Men väven är gömd eller förlorad. Och prästen Kai i byn Butangen vill till varje pris leta upp detta textila mirakel.
Så ser huvudmotivet ut i norrmannen Lars Myttings nya roman "Hekneväven", en uppföljare till syskonboken "Systerklockorna" som kom på svenska 2019. De båda böckerna är också delvis sammanväxta, tycker jag.
Även den nya romanen bygger på sägner, muntlig tradition och folktro. I ett efterord meddelar författaren att han också vävt in verkliga händelser i berättelsen. Vår tids historia finns med som en yttre ram för handlingen.
Så utkämpas i bokens sista del första världskriget (Mytting väljer att detaljskildra luftstriderna) och spanska sjukan grasserar i byn. "Hekneväven" fungerar i själva verket som en handfast historiebok, byggd på inläsning och efterforskningar.
Huvudpersonen Kai stod Astrid nära. Hon dog i den förra boken och han sörjer henne fortfarande - efter mer än tjugo år. Goda dagar kan han fortfarande småprata med henne. När Astrid dog sa Kai upp bekantskapen med Gud men fullgör ändå sina kyrkliga och sociala uppdrag i byn.
Han letar efter den sagolika väven överallt. Med tanke på hur listigt Mytting dolde ett parti dyrbart timmer i en tidigare roman (i ett båtbygge) spanar snart också jag efter möjliga och omöjliga gömställen under läsningen.
Bland andra talar Kai om väven med en mycket gammal barnmorska (som på dagen vet när hon ska dö). Hon räddade livet på födande kvinnor genom att skära sönder fostret när ingen annan utväg fanns. Sådana bakgrunder och djupdykningar stöter man ständigt på i romanen.
"Hekneväven" är också en jaktbok. Detta att gå runt med bössa och försöka fälla en vildren är skildrat med stor sakkunskap. Där finns en närhet till naturen och bytesdjuren som blir fysiskt påtaglig också för läsaren, en lovsång till den livsformen, där inte bara jakt och slakt räknas.
När Jehans fäller en monsterälg skjuter en turist samma djur samtidigt. Trots att jaktscenerna är så sakkunnigt skildrade är förstås sådana dubbla mästerskott omöjliga. Det hela blir inte mindre otroligt när den engelske skytten visar sig vara en nära släkting till Jehans!
Sådana inslag gör att man stundom tycker sig ha hamnat i en äventyrsbok av det slag man hetsläste i ungdomen. Man försvann in i dem. Också de handlade om kamp mot elementen, om starka motsättningar mellan fattiga och rika och om dådkraft, försakelser och faror.
Så lätt och obesvärat Mytting möblerar fattigstugor och bättre folks boningar! Och så skickligt han tar sig an dem som bor där eller sliter ute i Guds fria natur. Det är spännande läsning från första sidan men varje kapitel är ett noga utformat byggmaterial, en logisk bit av berättelsen.
Trots att texten är så faktatät och noggrann i sina beskrivningar är stilen lätt, nästan dansant. Samma säkra framåtrörelse finns i Lotta Eklunds översättning.
Fyra olika personer bär upp romanen. Vi får följa Jehans, hans hustru Kristine, prästen Kai och Victor, den engelske turisten. Det hela varieras med stor precision. I ena ögonblicket försöker Jehans besegra sin ondskefulle morbror i en duell med liarna när de slår säden. I nästa låter Kai gräva upp Astrids grav. Han hittar ingen kropp men inte heller Hekneväven i kistan.
Jehans köper för lånta pengar en tomt som är fylld av sten efter ett stort ras. Man och hustru försöker röja och frilägga jorden men arbetet är gigantiskt. Då dyker ett fyrtiotal personer från torpen i trakten upp och hjälper dem, de bryter marken och bygger av all sten stuga, gärdsgårdar, stia och ladugård. En underbar scen där flera hundra dagsverken utförs på kort tid.
Jehans är egentligen ett ingenjörssnille och en vacker dag tar han vatten från det fall som finns på tomten, bygger rännor, ett skovelhjul och en dynamo och kan sedan förse hela trakten med ström. Så får vi den historien också, om hur elektrifieringen förändrar världen.
Som berättare har Mytting faktiskt en del likheter med Selma Lagerlöf. Han förser oss med samma välorganiserade dramatik, har lika djupa kunskaper om människorna, är lika förankrad i provinsiella miljöer, visar samma respekt för det arbetande folket, skildrar ofta personer som drabbas av hjärtats oro och diktar som hon gärna om mirakler, sägner och legender.