NY BOK
Karolina Ramqvist
Bröd och mjölk
Norstedts
Den lågmälda inledningen, de första orden ”Mat är kärlek” låter som en plattityd hämtad ur något matmagasin, tryckt eller televiserad. Det är bokens enda plattityd, för det här är en berättelse som är så annorlunda, så väl genomförd och visar en egenart med få motsvarigheter i samtida litteratur.
Den som inte lärt känna författaren läser boken utan kännedom om hennes eget förhållande till mat. En bit in i boken anas problemet, att maten blivit det centrala i huvudpersonens liv, hennes livs mening och fängelse: ”Med maten behövde jag inte vara någon eller åstadkomma något, tycktes det. Jag blev bara en mun och ett par händer, ett hål att fylla, en rytm.”
Det dröjer innan mormors goda risgrynspudding stiger in i berättelsen. Den får en central roll, och mormors förhållande till maten blir också något som präglar barnbarnet. Hon lagar för första gången sin egen risgrynspudding. Det ska bli en uppvisning när hon bjuder mormor till bords, den ska bana väg för orden som annars aldrig kommit fram, men hon får knappt fram ett ord.
Den stora framgången har hon när hon lagar kalops när mormor rest bort och är ensam med morfar. Han blir stum efter de första tuggorna. När han bryter tystnaden uttrycker han sin beundran, att hennes kalops når samma höjd som mormors.
I huvudpersonens liv finns också en ensamstående mamma, en pappa som lämnat familjen och en ny fadersfigur som stiger in. De är alla människor i flickans marginal, där mormor och i viss mån också morfar är de centrala gestalterna. De har alla något gemensamt, intresset för mat, även om det inte tar sig uttryck i ätstörningar. De följer tidens trend, att hylla matlagning och då en division över kalops och risgrynspudding. Denna matfixering förefaller inte heller helt frisk, snarare också lite störd, även om den inte kräver vård.
Det är en stor roman som Karolina Ramqvist åstadkommit och det av flera skäl. Hon fängslar läsaren genom alla 333 sidor utan att ta till någon dramatik. Här berättas vardagsliv, och personerna är namnlösa, liksom orter och stadsdelar. Det behövs helt enkelt inga namn och ingen konstruerad dramatik. Vardagslivet vid spisen och filosoferandet kring det som lagas är så fängslande.
Och så språket. Det förefaller så enkelt. Det är en konst författaren behärskar, det enkla och klara språket. Inga läshindrande påhitt som stoppar upp läsningen och får läsaren att tappa berättelsen. Språket är bäst när det inte märks.