NY BOK
Tomas Bannerhed
En vacker dag
Weyler
Jag har läst flera naturbetraktelser av författaren, och imponerats av den närvaro han kan skapa runt själva observationen. Här tänjer författaren på tidsgränserna för ett narrativ, och förlägger hela skildringen till en enda ”vanlig” dag i maj, från arla morgon till särla kväll.
Anslaget är av en Genesis: fåglarna sjunger som om det vore första dagen. Sedan fortskrider det, fiskgjusen, silltruten, ringduvorna, viggen, korparna, som om skapelseberättelsen mest handlar om fåglar. Det kanske den gör, särskilt för de extremt fågelintresserade. Men även någon fjäril (sorgmanteln) dyker upp för det observerande ögat, som till synes tillbringar den långa, långa dagen vid ett och samma gömsle. Och när betraktaren inte ser något på himlavalvet vänds blicken mot markens örter och blommor.
Henry David Thoreau (1817–1862), med sitt ikoniska verk ”Walden”, som beskrev hans dagliga liv under en tvåårig vistelse vid en sjö i Massachusetts, är omöjlig att bortse ifrån som förebild för Bannerhed. Den skarpa iakttagelseförmågan, balansen mellan att se sig själv och att se naturen. De filosofiska betraktelserna, jämförelserna med tidens strömningar och vad författaren själv tänker.
Illusionen av att få följa författaren under en dags vårliga observationer är givetvis en litterär fiktion. Materialet är ihopsamlat och skapat under lång tid, och sedan inklämt inom kronologins längd. I läsningen känns det uppenbart vad som är observationer och vad som är tillagt material, som ska föreställa ha ”tänkts” under observerandets gång. Detta märks genom hela boken, men kanske särskilt i avsnittet om myrorna, kl 11.09, där författaren hinner resonera om både stackmyror, feromoner, evolution, Bibeln och Calcutta. Tankens flykt är förvisso snabb, men inte så snabb.
Flera av minutangivelserna under detta dygn innehåller också bastanta flashbacks, som också bidrar till att nedtona intrycket av omedelbar observation. 16.10 erinrar sig författaren att det är 325 år sedan den svenska ornitologins födelse, författaren läser om Olof Rudbeck. Informationsdumpar av det slaget förtar intrycket av att det är under ”En vacker dag”, vi får följa författaren. Stilistiskt är Bannerhed självklart lika konstnärligt skarp som vanligt. Illustrationerna (av Mattias Bäcklin), är i sin medvetet naiva stil väldigt passande som illustrationer till en dagbok, en ensam betraktares skisser av det han ser.