NY BOK
Kerstin Jacobsson
Berättelser om M och den svenska hemmafrun
Ultima esperanza books
Att romaner ska sakna notapparat, i varje fall noter som löper parallellt med den fiktiva texten, har hittills varit en självklarhet för mig. Men i Kerstin Jacobssons debutbok "Berättelser om M och den svenska hemmafrun" får vi genomgående sakprosecitat tätt in på själva romantexten!
Efter en mening, ibland till och med efter ett ord, dyker det alltså upp en siffra och nederst på sidan finns sedan ett par meningar som kan vara hämtade från en kokbok, ett uppslagsverk, en statlig utredning, en debattskrift, en lovsång till husmodern och så vidare. Noterna får alltså sin startpunkt i romantexten och redovisas mitt i det fiktiva flödet.
Efter ett tag lär man sig att kryssa mellan de två "rösterna" i denna hybridbok även om det kan ta emot att lägga berättelsen åt sidan och dyka in i citaten. Det känns som när en musiker berättar om en kompositör och spelar ett par toner för att belysa hans verk. Då denne sedan åter börjar tala om tonsättaren längtar man efter att få höra mer musik.
Romanen handlar om en flicka som ska börja skolan till hösten och sakprosan beskriver, ofta mycket tendentiöst, det 1950-tal som flickan lever i. Folkhemmet låg på skissbordet och hemmafrun var den sociala och vårdande axel som skulle bära upp och garantera hela denna livsform. Den rollen river Jacobsson i bitar. Livet i den lilla familjen blir folkhemskt.
Det som bär upp texten är den underbara barndomsskildringen. Vi får inte höra flickans egen röst men barnet blir väldigt synligt mellan raderna. M, som hon kallas, lever starkt och egensinnigt från första raden.
Stilen är lätt och smidig och speglar otvunget och fint barnets tillvaro. Det språket bryter mot de stundom knastertorra röster man möter i noterna.
Berättaren återger hundratals episoder som hör samman med flickans ålder. Hon blir utelåst, får gå och köpa isterband, tar själv jod på ett skärsår, bakar kakor med sin mamma men gör fel och körs ut från köket.
Episoderna får dubbla proportioner, stora för barnet, omärkliga för de vuxna. Men M tycker inte synd om sig själv trots att de vuxna behandlar henne så okänsligt och bryskt.
Episoderna förblir i regel ofullbordade. Det kan handla om en fyra-fem sådana inslag på varje sida. Jag beundrar alla dessa välfunna ingångar till M:s liv och värld men det blir bara några träffsäkra formuleringar, sedan tas ett nytt spår upp. Vi är kvar men texten har redan gått vidare. Förloppet får för sällan fördjupas, gå i mål.
Det är alltså en text som helt och hållet lyfter fram det lilla barnets villkor. Vi möter de tankar och det liv som hör ihop med en sjuårings tillvaro och fantasifoster, hennes hyss och tilltag. På köpet får vi en skarp och sinnlig bild av 1950-talet, tecknad i grodperspektiv.
Så fastnar jag i fotnoterna igen. Att ta sig igenom dem blir ofta som en läxa man måste göra mitt i texten. Ibland slår de där citaten in öppna dörrar, några gånger är det som sägs med gravallvarlig röst så stolligt och avdankat att man gnäggar till.
Flickans bästa vänner är hennes klippdockor. Samtidigt får man en känsla av att mor och far och alla de andra i det lilla samhället själva är en sorts klippdockor. Ja, vid sidan av det intensivt levande barnet.
M skaffar sig ändå livsutrymme i denna kärlekslösa miljö där de olyckliga föräldrarna har stängts in i vingklippta roller. Hon kan till exempel lyssna på rösterna omkring sig. Det gör inget att hon inte hör allt de säger, tänker hon, då kan hon själv ju hitta på vad de pratar om. Delvis är det så hon uppträder i hela berättelsen.