Det är ju liksom oklanderligt. Det som Amarnthe gör. Medvetet grötigt, väldigt tight och extremt ljudligt. Men också lite absurt.
Den specifika genre som gruppen tillhör – melodisk trancemetal, typ – ter sig lite underlig för en som inte är född med förmågan att förstå den. Som en blandling av schlager, eurodisco och death metal. Och kontrasterna stärks ännu mer när Henrik Englunds (bandets designated growler) rosselskrikiga låtpresentationer minglar med musikalartisten Elize Ryds peppiga utfyllnadsprat.Det har visserligen funkat tidigare, för andra band inom snarlika subkategorier av metal, men vad är oddsen för att någon ska gilla en så konstig blandning av musikstilar?
Ja, väldigt höga, uppenbarligen. Amaranthe drar en imponerande publikskara, och får fler människor att vifta med djävulstecken än någon akt gjort tidigare under årets festival. Alltså, inte för att Sanna Nielsen brukar uppmana till djävulstecknande – men vad än motsvarigheten inom hennes genre är så lyckades hon inte lika bra med det. Och det är coolt, ändå, att band som är relativt okända utanför sitt specifika sammanhang blir så uppskattade bokningar. Det händer altlid, både här och på Kirunafestivalen, när de tyngsta hårdrocksakterna dyker upp. Gilla det. Norrbotten är metal.