Jag skulle vilja påstå att det i nästan varje litet barns liv dyker upp en dinosaurieperiod. Det är inte konstigt, jag minns själv fascinationen för dessa enorma djur, i olika variationer. Man beundrade skeletten på museer, försökte rita dem, forskade i hur de dog ut, man såg Jurassic park.
Kort sagt, filmskapare som vill göra barnfilm om dinosaurier har mer än halva inne.
Därför är det närmast ofattbart att Walking with dinosaurs lyckats bli så kass. Här finns visserligen en lockande och välgjord urtida värld, full av snyggt animerade dinosaurier av olika slag, som funkar fint i 3D. Mycket pedagogiskt dyker också skyltar upp som förklarar vad det är för sorter vi får se. Men när det var dags att skriva manus tog tydligen inspirationen slut.
Handlingen går ut på att den klene lille Pachyrhinosaurusen Patchi och hans bror Scowler, som är stor och stark, förlorar sina föräldrar. En tjej dyker upp i deras liv, den hårt hållna Juniper, som inte får prata med okända killar. Hon blir först uppvaktad av Patchi men när hans bror blir flockledare övertas hon av honom. Och bröderna ställs emot varandra.
Förmänskligande av animerade djur i barnfilm är i sig inget konstigt men att 2013 använda sig av det allra tristaste, klyschigaste scenariot den (män)skliga hjärnan kan tänka ut, det är bara för illa.
Det är ett problem att huvudpersonerna i barnfilm så dominerande ofta är av manligt kön. Vad sänder det för budskap till unga flickor och pojkar att (den enda) tjejens stora funktion är att heja fram den unge hjälten till stordåd? Samt vara tillgänglig för killarna, helt utan egen vilja?
Även om du när en dinosaurieälskare vid din barm, fundera över om du verkligen vill bjuda på ett budskap som är så förhistoriskt.