NY BOK:
Lars Alm
Hämndens timma
Ebes förlag
Kanske har jag fel, hur som helst är det till det yttre en tämligen odramatisk dramatik som utspelas i en by någonstans i Kirunas utkanter, Alms återkommande arena i romanerna från 2015 och framåt.
Berättelsens centrum är 70-årige Marko Jatko, en envis och egensinnig herre ensam i en gård i en liten håla efter hustrun Stinas bortgång. Fast han har ju Elsa, som han träffar då och då och trivs med det.
I stan, Kiruna, bor sonen Magnus med fru och barn. Sonen tycker att pappan ska lämna det gamla och flytta till stan, till hans familj som planerar att köpa ett hus där pappan erbjuds flytta in på övervåningen. Det är inget för Marko som i byn har ett hatobjekt i Kalle Holm, en stormagad dryg karl som brukar kallas "byns starke man". Pyttsan, tänker Marko, som anser Kalle Holm vara källan till all jävelskap som drabbar honom. Inte sällan famlar Marko i tanken efter geväret och en inre längtan att få göra upp med skitstöveln som, enligt sonen Magnus, vill åt hans mark.
Alm bygger skickligt upp en stämning, en känsla att något stort ska hända. Och visst händer både smått och större – fast i en annan dimension än den gängse med tydliga förövare och offer.
Marko utvecklas med tiden från tjurig gubbe à la Lars Molin-karaktär till en karl med kvinnotycke och förmåga till inre reflektion. Fast med latent hat och stridsberedskap visavi nämnda Holm, som inte är sen att veta vilka knappar han ska trycka på för att underblåsa vreden hos grannen.
"Hämndens timma" är en titel som spänner bågen hårt, men bokens läsvärdhet ligger mest i skildringen av byn; snacket och skvallret och fördomar som ingen går fri från. Det finns sår och outtalade saker mellan folk, sånt man aldrig pratat om eller velat gå till botten med. Även i Marko Jatkos familj – i nutid och i dåtid.
När jag lägger igen romanen kommer jag på mig med att undra hur det ska gå för Marko, som efter att ha gett staden Kiruna en chans återvänder till byn och – vadå? Hans mammas undangömdamen upphittade dagboksanteckningar skaver i hans inre.
Lars Alms prosa är enkel och fungerande, men som redan sagts är det som skildrare av stämningar han håller hög klass.