NY BOK
Hans Gunnarsson
Bormann i Bromma
Albert Bonniers förlag
Novellerna hålls samman av ett likartat tema. I text efter text beskriver Gunnarsson hur enskilda särbehandlas eller förtrycks av ett kollektiv.
Titelnovellen handlar om män som bor i ett villaområde. En av dem misstänks för att ha målat ett hakkors på en golfbana. I en annan novell dyker en enstöring upp med en gipsad arm och söker kontakt. Man gissar vilt om vad som hänt men vet mycket lite.
Det är en så öppen historia att man kan få en känsla av att inte heller Gunnarsson riktigt vet vad som ligger bakom. Han bara till synes lyssnar.
Fjädrar blir alltså hönor. Sådana hönor flyger omkring i varje berättelse. Och här är det alltså gruppen som avbildas och avlyssnas. Annars brukar ju de mobbades perspektiv, känslor och tankar dominera i den här sortens texter.
De som tar till orda i berättelserna befinner sig mitt i vardagen och byter ord med oss som om också vi befann oss bland dem i gruppen eller hörde till kollektivet. Tonträffen är total. Det är så till vida texter som mer är gjorda för örat än ögat. De kan likna hörspel.
En novell handlar om ett hemparty där en grupp kvinnor träffas och köper plastvaror. Tillställningen förvandlas till "en skola för bättre sex". Det är en berättelse som faller i sken och blir mycket våldsam. Det finns ett par sådana i samlingens senare halva. Andra historier kan nästan verka avställda.
Då ser man desto tydligare att Gunnarsson är en av dem som skildrar vardagen bäst i sin generation. Samtidigt kan den där vardagen få bisarra eller surrealistiska drag.
En berättelse handlar om hur två medborgargarden stöter ihop. Ett bra uppslag men novellen är lite för kort tycker jag. Den invändningen gäller också en som är byggd på ett polisförhör. Å andra sidan bör väl en novell snarare vara för kort än för lång.
Nittionio kvinnor bildar en tät gemenskap i en berättelse där någon tar sig in i gruppen med onda avsikter men vinner allas hjärtan. Ett likartat tema finns i en novell om några suputer som får en ny, mycket uppburen medlem. Han väljer i någon mening bort de andra – och sig själv. Och de i gruppen ser på, mer valhänta än elaka.
Berättarna lägger i regel ut texten med samma lätt svävande röst, i regel är det en karl som resonerar och garderar sig men ändå vet för lite, den klassiske ryktesspridaren.