Rekyl är lite som Luleå Hockey. På ett bra sätt, alltså. De genererar en sorts gemenskap bland Luleåbor; en stolthet. Luleå är stolta över dem, och de är stolta över Luleå. Det faktum att de är rotade i den antifascistiska proggrörelsen gör dessutom att det – tack och lov – inte finns några obehagligt lokalpatriotiska tendenser i denna stolthet. Bara kärlek.
Och Kärlek blir också konsertens höjdpunkt. Låten Kärlek, alltså. Den P-O Åström-författade ballad som Rekyl väljer att avsluta med. Dan Bergmans röst har sviktat en del under spelningens mer krävande nummer, men när han framför Anton Svedbergs Swängjäng-klassikern är allt förlåtet. Så mycket känsla, tillägnad så fina ord.
Rekyl gjorde för övrigt sin första spelning, berättar Björn Sjöö, för 38 år sedan. Ett stenkast från den plats där de nu står. En betydande del av kvällens publik var säkert där även då – och det ska såklart inte hymlas med att Rekyl är en nostalgibokning år 2013. Men sådana är folkliga, och folklighet är ett viktigt inslag i ett festivalutbud. När det sedan gäller en festival i just Luleå – då finns det inte heller någon mer klockren nostalgiakt man kan boka.