NY BOK
Per Moritz (red)
Norrbotten 2022
Norrbottens hembygdsförbund och Norrbottens museum
I boken finns också tre nyskrivna kapitel. I ett av dem skriver Mikael Niemi om gruvan i Kaunisvaara. Han berättar om kommunisterna agitation på en blå spritdoftande stencil på 1970-talet med kravet att öppna gruvan i Kaunisvaara. Enligt Niemi hade det lika gärna kunnat stå ”Vi kristdemokrater kräver Jesu återkomst”.
Fyrtio år senare träffar Mikael Niemi en engelsman i skidspåret i Pajala. Engelsmannen arbetar med att prospektera järnmalm i Kaunisvaara. Niemi och alla andra Pajalabor visste av erfarenhet hur det skulle sluta, uttryckt på meänkieli: ”ei sa kannatte”, det lönar sig inte.
Men de politiskt röda Pajalaborna köpte aktier i gruvbolaget, så även Mikael Niemi, men det gick åt pipan också denna gång. Och ännu en gång restes kravet på att öppna gruvan i Kaunisvaara. Så blev det också.
Så det blev en tid för talltitan, Norrbottens lyckofågel. Edvin Brännström skrev i ett kapitel i årsboken 1929 om lycka och olycka i den norrbottniska fågelvärlden. Brännström forskade i folktro och talltitan som varslade om att lyckan fanns om hörnet. Jägarna kunde se fram emot en lyckad jakt om de hade talltitan inom synhåll.
”Ju mer de kvittrade, dess bättre blev jaktlyckan”, skriver Edvin Brännström.
Sedan fanns, eller kanske det fortfarande finns, olycksfåglar. Lavskrikan var fruktad, mötte man henne på väg till timmerhuggning, kunde man hugga sig, och den som skulle plocka bär fann inga bär. Alltid var det något som gick på tok.
En annan olycksfågel var nötskrikan. Det sägs att de kan komma ner genom rökhålet i kåtan och stjäl köttet som ligger i grytan. Kanske var det en lavskrika eller en nötskrika som var framme i Pajala och gjorde Mikael Niemis och andra Pajalabors gruvaktier värdelösa.
Olycksfåglarna drog över gränsen till Finland under krigsåren. Carl Uno Hannu berättar i årsboken 1995 om flyktingmottagandet i Tornedalen. Han fångar armodet i flyktingskaran:
”En kvinna hade strängt taget ingenting på fötterna. I stället för textil hade det ursprungligen funnits en väv gjord av tunna papperssnören. Den regnvåta leran hade löst upp papperssnörena så skorna var formligen på väg att falla sönder.”
Carl Uno Hannu är en god berättare och det är lite brist på goda berättare i alltför många av de återvunna berättelserna.