Charlie Grönvall heter sångaren i 2024 års upplaga av Noice.
Eftersom jag dubbeljobbar ikväll och även gör publikvimmelreportaget så vet jag vilken långvarig relation många i publiken har till Noice. Det är nostalgi, det är barndom och uppväxt. Två väninnor berättar att de båda var kära i Hasse, en att affischen hemma i flickrummet var sönderpussad, ytterligare en annan fick samtliga bandmedlemmars autografer på armarna och kroppen efter en konsert när hon var ung, en fjärde visar stolt upp en nyinköpt gul band-t-shirt och en man minns en konsert på Barnens dag i Kalix på 1980-talet.
Men nu är nu, och hur ska det gå att ruska liv i ett band som gjorde sin sista spelning i originaluppsättning 1981? En viss skepticism råder inom mig, men den kommer snart på skam. Här bjuds på ösig och rak rock med eminent sång av Charlie Grönvall som har den perfekt ljusa och samtidigt målbrottsliknande hesheten i rösten. Det är starka låtar med texter som på ett genuint sätt skildrar unga människors liv och känslor, både på ett ytligare plan med amerikanska bilar och ett djupare plan med existentiella frågeställningar.
"Du lever bara en gång och den gången är nu/
Finns bara en som vet hur du ska leva och det är du"
De håller än idag, samtidigt som de på ett sätt också är ett tidsdokument.
Noice uppträdde i Kulturens hus stora sal på fredagskvällen.
Säkert finns det många experter på Noice bland er läsare, dit hör inte jag, men jag sökte i förväg rätt på ett par dokumentärer och såg intervjuerna och filmerna på de extremt unga killarna som blev så extremt framgångsrika på kort tid, samtidigt som drogerna flödade omkring dem.
Det projiceras också filmklipp på det gamla pojkbandet på väggen bakom scenen.
Noice i sin nuvarande uppsättning hedrade bandmedlemmarna Hasse Carlsson och Freddie Hansson som dog i början av 2000-talet.
Ikväll är det originalmedlemmen Peo Thyrén som på ett osentimentalt sätt och i lagom stor dos återger historierna från tiden då det begav sig. Med var sin sång hedrar de Freddie och Hasse som dog i sviterna av tungt drogmissbruk i början av 2000-talet. Det känns så klart oändligt sorgligt och de gör det på ett väldigt fint sätt utan att det känns "snaskigt". Att avstå från att prata om dem hade varit tjänstefel.
John Persson, Charlie Grönvall och Peo Thyrén.
Men publiken är framförallt här för att njuta av rockklassikerna och stundtals känns hela lokalen som en fritidsgård med lössläppta tonåringar – att den reella genomsnittsåldern ligger på 50 plus spelar ingen roll.
Publiken ställde sig upp till flera av låtarna.
Ni vet kanske hur sällan det händer att folk ställer sig upp och dansar i bänkraderna i stora salen, men ikväll händer det, och hon som fick alla autograferna i sin ungdom lämnar sin plats och glider fram mot scenen.
Innan jag går hem har jag också köpt en gul t-shirt med texten "Noice – Tonårsdrömmar".
Låtlista: Vi e här å nu, Jag vill inte va som alla andra, En kväll i tunnelbanan, Svart läder, Television, Amerikanska bilar, Bedårande barn av sin tid, Det jag känner för, Någonstans, Rosa ljus, 1987, Vi rymmer bara du och jag, Allting är okey. Ut i natten, Metropol, Du lever bara en gång. Extranummer: Gustavsberg, I natt e hela stan vår, Bang en boomerang.
Noice bjöd på många gamla klassiker.
Konsert
Noice
På scenen: Originalmedlemmarna Peo Thyrén (bas och sång) och Robban Klasen (trummor). Charlie Grönvall (sång och gitarr) och John Persson (keyboard).
Plats: Kulturens hus
Tid: Fredag 1 mars klockan 19.30
Längd: 1,5 timme
Publik: Cirka 75 procent av platserna var fyllda
Bäst: Ett riktigt starkt låtmaterial framförs på ett riktigt starkt sätt
Sämst: Att någon någonsin har kastat ägg, sten eller flaskor på bandet
Betyg: 5.
Publiken på främsta raden.