Nästan som att titta på en gammal filmis

Trots bokens undertitel, En folkhemsberättelse, så är det i alla fall vem som säger något i boken, som är mer framträdande, än vad som sägs.

Rikard Wolff har skrivit en självbiografi, men behållningen är bilderna.

Rikard Wolff har skrivit en självbiografi, men behållningen är bilderna.

Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / SCANPIX

Recension2011-10-14 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Rikard Wolff: Rikitikitavi (W&W)

Den här recensionen borde egentligen ligga på nöjessidorna, eftersom det är dit majoriteten av artisternas och skådespelarnas självbiografier egentligen hör. Artistrollen eller kändisrollen är incitamentet för att skriva, och innehållsmässigt förväntas självbiografin backa upp redan känt stoff om personen, samt - och kanske viktigast för utgivningen - nytt stoff som ska locka läsare. Har allt redan stått på löpsedlarna, kanske levnadstecknaren vill försöka korrigera något. Finns det luckor i bevakningen, så att säga, så är ju fältet fritt att berätta.

Detta sagt för att markera en gräns mellan bokutgivning och litteratur. Nöjesboken varken bör eller kan få samma behandling av en recensent som om den hade andra, mer konstnärliga eller litterära syften.

Hur är det med Rikard Wolffs självbiografi då? För mig känns det nästan som att titta på en gammal filmis, ett litet kort med ett foto av skådespelaren i fördelaktig position, och med namnet under.

Innehållet känns underordnat bilden av den som för fram det. Det kanske låter underligt att säga just det, eftersom självbiografin är menad att handla om just personen, men i Rikitikitavi är det framförallt gestaltningen av jaget självt, som är det bestående intrycket.

Trots bokens undertitel, En folkhemsberättelse, så är det i alla fall vem som säger något i boken, som är mer framträdande, än vad som sägs. Det beror på - och det här är en litterär iakttagelse - att Wolff har ett sätt att berätta som liknar en muntlig framställning, och en sådan hör mer till en person än till en ren text. Kanske Wolff tänkt på den kommande ljudboken...

Det finns en behållning av boken, som jag tycker tillför något utöver det man kan förvänta sig av en offentlig persons självbiografi, och det är bildmaterialet. Bilderna förmedlar faktiskt undertiteln på boken, men även så mycket mer av vad Wolff både varit med om och uträttat, än vad bokens text får fram. Vill man kan man skippa läsningen, enbart titta på bilderna, och så lyssna på den medföljande musik-CD:n.