Naket och uppriktigt om samiska ungdomar

Med denna smått triviala inramning av pjäsen What´s up Sápmi? på Giron sámi teáhter i Kiruna förvandlas allt så småningom till en jättelik träslev som rör om i den samiska grytan. Här finns en rättfram ton som saknar motstycke. Allt är inte alls gulligt och vackert skimrande av urbefolkningens renhet gentemot den västerländska förtyckaren. Kanske göder den samiska kulturen ett eget förtryck.

Gömmer sig här månne en hederskultur också?
Måhända finns även bögskräck?
Vad sägs om en mer eller mindre utbredd inre rasism?

Pjäsen baseras ju egentligen på dokumentärt material - etnologen Christina Åhréns avhandling Är jag en riktig same? tillsammans med ett tjugotal kompletterande intervjuer med unga samer. I mångt och mycket påminner upplägget om Norrbottensteaterns succé Man ska ju vara två som handlade om okyssta män i Utanträsk, ensamma ungkarlar i norrländsk glesbygd. Då liksom nu är det Erik Norberg som tagit sig an materialet för att skapa dramatik av torrfnösket. Egentligen lyser ju alla varningslampor rött. Strikt avhandling ska bli levande teater. Men då liksom nu är slutresultatet mycket berikande.

De båda pjäserna tror jag är sammanlänkande just för att de drar av täcket och naket visar tabubelagd problematik i glesbygd. Här dyker tematiken direkt ner i den samiska kulturen och visar hur unga samer av i dag tampas med att definiera det samiska och få kläm på sin egen identitet. Nio livsöden målas upp. Här finns det sköra och finstilta. Det handlar om bräckliga skärvor av en kultur i splittring som ska försöka tas tillvara av en ung generation. Här finns mycket kärlek och respekt gentemot den samiska kulturen. Men att förvalta detta diffusa arv förefaller mer eller mindre som en omöjlig uppgift, inte minst på grund av de orimliga inre krav som kommer från den egna släkten som dessutom är kopplad till de tidigare generationernas umbäranden.

Vem är förresten en riktig same?

I pjäsen får hon många epitet: Halvsame, sextondelssame, trottoarlapp, fritidssame, dubbelsame...eller varför inte bli en nysame på jungfrulig jakt efter sina rötter. Den smått ironiska definitionsleken i pjäsen löser nära nog upp frågeställningen och sätter i stället scenbelysningen på andra konkreta dilemman. Vegan och same, går det ihop? Alltså en same som ratar renskötseln och slakten som princip och vägrar äta renkött. Dansande same i Stockholm, går det an? Göteborgare och same? Bög och same? Eller ännu värre - bög, göteborgare och same. Homosexualitet framställs här som någonting så hotfullt inom den samiska kulturen att det helt enkelt förnekas. Samiska bögar finns inte! Bo i stan och leva homosexuellt slutar följaktligen med en slags oundviklig katastrof för sonen i pjäsen. Han nödgas åka hem till byn igen, kapitulera och gifta sig och skaffa barn.

Slutsatsen blir att det samiska i vissa lägen framstår som en slags hederskultur just på grund av att familjen blivit så central om kulturen ska ha en chans att bäras vidare och överleva.
Bister, oförblommerad och rättfram kritik med andra ord. Kulturellt och politiskt sprängstoff om pjäsen får genomslag.

Nu är det mer än innehållet som känns angeläget. Det har faktiskt blivit riktigt bra teater av det hela också.
Som vanligt tar Giron sámi teáhter till vara på det kroppsliga i gestaltningen. Nu är det mer text som ska fram än i många tidigare föreställningar jag sett av ensemblen. Men agerandet tas tillvara, och många av de samiska ungdomarnas berättelser blir levande i dans, handling, kroppsspråk och mimik.
Till sist kan man väl avslöja att en vålnad tar central plats i handlingen. Åtta ungdomar får var sitt SMS, men i pjäsen finns en nionde aktör.

En förste rörare, för att se det hela lite filosofiskt/mytologiskt men även återknyta till den där jättelika träsleven. Han är osynlig med dock mycket central. Den som bryter tystnaden.
Om pjäsen kommer att uppfattas likadant - som att det uppenbara men fördolda nu är blottat - återstår att se. Är det här att bryta tystnaden och naket visa en sann och allvarlig problematik som borde tas på största allvar, eller gör skådespelarna bara narr av den samiska kulturen med bristande respekt?
Jag väntar med spänning på en efterdiskussion.