NY BOK
Maxim Grigoriev
Europa
Albert Bonniers förlag
Grundproblemet är att det blir för mycket beskrivande, refererande och citerande, på bekostnad av berättandet. Intressant ibland, men ofta intetsägande. Egensinnigt emellanåt, men allt annat än enkelt att ta till sig - av flera skäl:
Ett överflöd av svårbegripliga ord som abstrust, diglossi, gnoseologiskt, hiatus, oxymoron, simulakrum, skurril, trifonovskt och fler. Udda uttryck som överantvardats, ådagaläggande, ofelbarligen, härstädes, oförblommerat och oomkullrunkeliga. En uppräkning av 30-talet triviala budskap på t-shirtar. Tio sidors uppräkning av titlarna i en bokhylla, med citat ur en del och kommentarer till några. Parodiskt tillkrånglade formuleringar. En pusselkronologi vars bitar plockas upp närmast slumpmässigt.
Nä, jag vet inte.
Dessutom långa kyrilliska citat utan översättning. Vill den som skriver inte att man som läsare ska kunna förstå, då är det svårt att vara förstående.
Berättare är exilryssen Nikita, en frilansande tolk och översättare, bosatt i Bryssel. Han har just ärvt lägenheter i Paris och Nice efter den Nina som en gång tog hand om honom när han som 14-årig Moskvagrabb blev kvar efter en skolresa till Paris. Hon var en franskrysk grafoman som i sin bostad magasinerade sig själv bland sina böcker och alltmer villade bort sig längs tankarnas allt krokigare väg.
Många tankar och resonemang roterar kring Europa. För Nikita och andra ryssar står det ordnade och systematiserade Europa för frihet, bortskämdhet och oändliga möjligheter – och Paris är dess hjärta, platsen dit ”hela världen längtar”. Samtidigt tyngs de av ett kroniskt vemod, för emigrantögat söker i allt efter likheter med det övergivna och förlorade.
Nina har skrivit så i ett efterlämnat häfte, men Nikita känner att han är Nina och han delar många av hennes insikter, inte minst att exilen är den mylla ur vilken den ryska litteraturen gror och att skrivandet är det enda som gör livet uthärdligt.
Han tror sig kunna berätta nåt om Nina och sig själv och livet, men drabbas av tvivel och tänker att allt bara är ett frånstötande misslyckande och inget är värt mödan.
Tja, jag vet inte. Något ligger det nog i det. Trots allt är det som han konstaterar:
Misslyckas författaren med att visa varför det som står i boken är viktigt, då är boken dålig.