NY BOK
Finns inget fint att minnas
Tomas Polvall
Molly & Beckett
"Det finns inget fint att minnas” säger hon när de ser tillbaka på förhållandet som inkluderat tre barn och betydligt fler utlandssemestrar. Helle anser att Tomas bara har arbetat under de där resorna, medan Tomas i sin tur hävdar att hans maniska artikelskrivande är det som gjort att de ens haft råd att semestra.
Deras gräl kan analyseras utifrån begreppet ”känslomässigt arbete” som de senaste åren diskuterats flitigt i feministiska kretsar. Det känslomässiga arbetet är att ta ansvar för att få relationen att fungera, prata om problem och hantera eventuella konflikter, men också att visa kärlek med små gester och komma ihåg födelsedagar. Den feministiska hållningen är att det så gott som alltid i heterosexuella relationer är kvinnan som gjort mest av detta arbete. Polvall ger inte sken av att ha hängt med i den diskussionen. Jag läser ”Finns inget fint att minnas” och blir irriterad över att Tomas inte förstår att han behöver visa Helle uppskattning.
Oförmågan, eller orkeslösheten inför, att se varför Helle blir irriterad och agerar som hon gör får mig att tänka på The Guardians uppmärksammade intervju med Linda Boström Knausgård tidigare i år. ”I dag undrar jag om han bara är en av alla dessa manliga författare som inte riktigt kan skriva om kvinnor”, sa författaren om hur hon porträtterats av exmaken Karl Ove Knausgård i romansviten ”Min kamp”.
Den begränsade blicken på kvinnor är dock det enda Polvall och Knausgård delar. När det kommer till den litterära kvalitén ligger Polvall i lä. Något annat vore i och för sig konstigt och det finns ingen idé att jämföra äpplen och päron. ”Finns inget fint att minnas” är faktiskt en mycket välskriven debut. Att romanen hade tjänat på att korrekturläsas några gånger till är tyvärr sådant man får räkna med när det kommer till egenutgivna böcker.
Det märks att Polvall är en erfaren journalist. Språket är enkelt, rättframt och lättläst. Något annat journalister ofta behärskar är att stryka det som inte tillför storyn något, och här misslyckas tyvärr Polvall. Liksom många andra debutanter vill han att romanen ska innehålla mer än de 246 sidorna kan hantera. Utöver det destruktiva förhållandet med Helle skriver Polvall om studietiden på Bibliotekshögskolan, skammen som kommer av att ta för mycket plats, att skriva bort sin ångest, livet som frilansjournalist och det något komplicerade förhållandet till alkohol och kvinnor. Det sistnämnda är redan gestaltat i mängder av så kallade generationsromaner och blir därför tjatigt. Övriga punkter är förvisso intressanta, men hade gjort sig bättre i essäform.