SCENKONST
Fanny och Alexander
Norrbottensteatern, Scen 1
21 oktober kl. 16.00
Regi, Rasmus Lindberg
Manus, Ingmar Bergman
Scenografi, Stine Martinssen
Medverkande: Alma Burman och Milian Moe Lindberg, Tobias Aspelin, Emelie Florén, Kristine Guldbrandsen, Jonas Hellman-Driessen, Therése Lindberg, Philip Lithner, Maja Runeberg, Gunilla Röör, Per Sandberg och Roger Storm samt praktikanter från Teaterhögskolan årskurs två.
Efter tre och en halv timme, paus inräknat, har jag känt tårarna bränna under ögonlocken, jag har fått skatta åt dråpligheter, jag har fått reflektera över livet, känt vemod och upplevt skräck. Fanny och Alexander är en lång och bra teaterupplevelse.
Pjäsen inleds med ett traditionellt julspel och därefter en stojig och glädjefylld julafton i familjen Ekdahls hem, någon gång i början på 1900-talet. Där finns barnen Fanny och Alexander, kärleksfullt omhuldade av den stora familjen, barnflickan Maj, farmor Helena, pappa Oscar och mamma Emelie. Farbröderna Carl och Gustav med sina fruar är ofta på besök. I persongalleriet finns många fler; Norrbottensteatern har drygt 20 skådespelare i produktionen vilket är ovanligt.
Familjen Ekdahl driver en teater under Oscars ledning. Under en repetition av Hamlet insjuknar han och dör. Emelie blir utom sig av sorg. I sin vilsenhet gifter hon sig med biskopen, änklingen Edvard Vegréus.
När Emelie och barnen flyttat in i biskopsgården förbyts livet till ett helvete. Biskopen visar sig vara en tyrann och Alexander blir illa pryglad. Han ser vålnaden av sin far som bekymrat ser på och hemsöks även av de mer otäcka flickspökena, vålnader efter biskopens drunknade barn. En typisk skräckfilmsestetik känns igen, men det är snyggt gjort.
Scenografin är kontrastrik och scenbytena sker smidigt mellan den rika, hemtrevliga miljön till den kala och grå biskopsgården med sina tjocka murar, och senare antikvitetsaffären/teatermask-förrådet, där familjens vän juden Isak bor med sina söner.
I Norrbottensteaterns uppsättning finns det mesta av den mustiga originalstoryn, från Ingmar Bergmans storfilm från 1982, med. Det har inte gjorts någon märkbar anpassning eller kommentar till vår samtid, något som ibland görs. De mest skräckfyllda scenerna från filmen har slipats bort, kanske med hänsyn till de medverkande barnen.
Norrbottensteatern har även kryddat upp sin version med små inslag av fars. Det kan upplevas ytligt men kanske bidrar till en mer underhållande föreställning. Helheten innehåller ändå så fina skådespelarinsatser.
Av guldkornen kan nämnas scenen med den självföraktande Carl och hans underdåniga hustru Lydia som kärleksfullt uthärdar allsköns hemska förolämpningar från sin man. Båda nyansrikt gestaltade av Philip Lithner och Emelie Florén.
Dråpligt kul är det också när Jonas Hellman-Driessen, som Gustav, tappar kontrollen mot biskopen. ”Ers högvördighet” blir till slut ”din själsmasturbatör!”
De två barnskådespelarna Milian Moe Lindgren och Alma Burman är trovärdiga och bra i sina roller. Farmor Helena, familjens trygga famn, har en lika trygg rolltolkare i Gunilla Röör.
Det är skönt med en föreställning som får ta tid på sig. Dialogen och de långa middagstalen innehåller så mycket, om man lyssnar noga. Kanske sammanfattas det bäst av orden i Gustavs middagstal: ”förmågan att kunna vara lycklig när man är lycklig”.