TEATER
Musikanternas uttåg
av P.O. Enquist
Medverkande: Gunnar Eklund, Saga Eserstam, Göran Hansson, Tuuli Heinonen, Mattias Kågström, Thomas Köhler, Sonja Lindblom, Ellenor Lindgren, Vilgot Paulsen, Arnaud Spicq och Anna Söderling
Barnskådespelare: Amelie Ingabire, och Florian Johansson Granqvist
Manus: Tora von Platen
Regi och bearbetning: Bobo Lundén
Scenografi och kostym: Astrid Maya
Västerbottensteatern
Urpremiär 17 november kl 19 i Sara kulturhus, Skellefteå
Skellefteås nya landmärke, trämonumentet Sara kulturhus, inhyser en historisk pjäs som utspelar sig i byarna i Skellefteåbygden. Cirkeln kan slutas.
Nicanor Markström är tio år när han träffar agitatorn Elmblad vid Burefjärden i början av 1900-talet. Vi får följa honom på vägen från liten pojke med strängt religiös uppväxt till en idealistisk arbetande vuxen man.
Berättelsen kretsar kring familjen Markström, deras liv och umbäranden. Om motstånd, framtid, avgrundsdjup förtvivlan – och om att inte ge upp: ”Det gives alltid något bättre än döden.”
Men trots, eller kanske på grund av, goda intentioner håller det inte riktigt hela vägen.
Det är ingen enkel sak att göra ett teatermanus av denna rika roman utan att falla för frestelsen att beta av för mycket på kort tid. Den första akten blir lite väl berättande och rapsodisk. Att Skelleftemålet och den västerbottniska humorn får stort utrymme är naturligt, men det blir stundtals alltför uppsluppet med överspel, skämt på buskisnivå, och övertydliga översättningar till rikssvenska.
Men i andra akten infinner sig lugnet, och därmed ett annat djup och tid för eftertanke. Och föreställningen får äntligen luft under vingarna. Den tunga, svåra scenen med ”n’Aron” på isen blir ett av kvällens starkaste ögonblick. Så gripande, och samtidigt så värdigt vackert skildrat.
De tretton skådespelarna går ut och in i sina olika roller och hämtar samtidigt klädombyten och rekvisita direkt från scenen. Bland de många fina insatserna kan nämnas den unga Nicanor (Florian Johansson Granqvist) och Eva-Liisa (Amelie Ingabire) som gestaltas med stor närvaro och värme, samt Saga Eserstam, vars kristallklara sång får hela träbyggnaden att vibrera.
Stämsången i ”Minns oss då” blir en oförglömlig och mäktig avslutning där det västerbottniska hjärtat bultar hårt och stolt så det känns ända fram till publiken: ”Minns mig. Glöm inte mig. I evigheters evigheter. Minns oss då.”