Innan fredagskvällen hade jag aldrig kommit i kontakt med Sarah Shook and the Disarmers och jag ska medge att jag kände en tveksamhet till hennes musik när de första tonerna ljöd från scenen. Men efter att hon presenterat den första låten kan jag bekräfta att musiken inte är min typ av musik, däremot fastnar jag för texterna. Den lidelse och djup som hon presenterar textmässigt kommer, trots en mer glättig musik, fram och gör att hon ger ett strålande första intryck.
En trasig gitarrsträng efter andra låten och jakten på en ny, gör att den annars kanske pinsamma pausen förvandlas till en mindre stand-up. Bandet drar charmiga skämt och skojar med varandra på ett sätt som bekräftar att de har otroligt roligt tillsammans på scen. Jag misstänker att det är deras gemenskap som skiner igenom när konserten sedan fortsätter, en kan definitivt se att deras tajta musicerande baseras på en övergripande stolthet över den musik som de gör.
Sarah Shook har en genomgående ton i sina låtar och det får mig att undra ifall hon riskerar att bli enkelspårig. Att falla in i facket där lyssnaren inte kan skilja på ens låtar är farligt, därför känns det skönt när hon i slutet av spelningen ger oss låtar av det rockigare slaget. Hon gör låten “Lesson” som skiljer sig mot det mer americana-inspirerade som hon presenterat tidigare. Där visar de att de visst kan nå utanför kategorin som kan kallas för “musik från förr”. “Lession” är en låt där det känns som att de når en modern pek som jag saknar i flera av de andra låtarna de gör.
Under en av mellansnacken berättar hon varför de har valt att endast köra deras egna låtar ikväll och lägga coversen åt sidan. Hon säger själv att det är viktigt med låtskrivande och kreativitet och även om covers är kul är det egna hantverket hon vill satsa på. Det skiner igenom och jag kan inte annat än att beundra hennes hantverk och kommer på mig själv med att tänka om. Jag lämnar ”Lillan” med känsla av att Sarah Shook mest troligt kommer att spelas hemma hos mig.