Det är svårt att spela rockstjärna: att ikläda sig rollen som dyrkad scengud och hedonistisk symbol. Det blir lätt öronblossande pinsamt – minns Rolf Lassgård som gitarrist med feeling och röda skinnbyxor i Colin Nutleys Angel. I ärlighetens namn lyckas inte ens riktiga rockstjärnor vara trovärdiga, med sina fuck you-klyschor och dammiga poser. Vem hade trott på Keith Richards om han hade varit en rollfigur i en film?
Så man måste hylla Mikael Persbrandt för hans mod när han tar sig an rollen som dansk-svenske "världsstjärnan" Thomas Jacob, en Leonard Cohen-epigon som sjunger dystra visor till svulstigt komp samtidigt som han kämpar med sin svårvunna nykterhet.
På sitt samvete har han en försummad dotter – också hon missbrukare – och en dotterson som han aldrig har träffat.
När han återvänder till Danmark för att spela in en ny skiva konfronteras han av sin dotter, som dumpar pojken i sin morfars vård. Långsamt finner de varandra i musiken, tills en tragedi tvingar Thomas att fatta ett svårt beslut.
Det är en premiss som bäddar för en riktigt kladdig snyftare, men Pernille Fischer Christensens strama regi gör att filmen aldrig flyter ut i övertydlig känslosamhet. Man kan undra om danskarna har någon slags magisk förmåga när det gäller att hålla det sentimentala osentimentalt – svenska filmare lyckas av någon anledning nästan aldrig med det.
Då återstår utmaningen med att spela rockstjärna. Persbrandt prickar in det självupptagna och det såriga, men musikaliskt är han minst sagt svajig; särskilt i kontrast till Trine Dyrholm i rollen som hans producent, vars peppande sånginsatser i studion har samma kraft som en Regina Spektor eller Feist.
Jag hade gärna sett en hel film med henne som plågad rockstjärna med trassliga relationer. I stället blir hon en del av det manliga geniets skyddsnät av omvårdande, tröstande kvinnor. Det känns inte direkt som rock'n'roll för 2000-talet.